Som det är. Det där livet.

Nu har det gått en hel vecka. Igen. Och jag tänker hela tiden: jag måste bli bättre på att uppdatera den här jävla bloggen (ursäkta bloggen. Jag hatar dig inte (än)). Och då blir det ju inte så. (OBS! jag kan ej garantera att detta beror på just dessa tankar. Citera ej. Använd ej som fakta för forskning. ”Don’t try at home”.) Men jag ska nu berätta för er lite om de senaste dagarna i mitt spännande liv här i Värmland (och härmed öppnas Ninas självbiografi - Del 1: Livet i Värmland. Fast det där är fusk. Jag är faktiskt inte född i Värmland. Såhär bättre?: Del 1: Ninas barndom. Del 2: Ninas tonåren och start i Sverige. Del 3: Ninas studietid. Del 4: Nina i Värmland. Oj, oj, vilket tråkigt liv jag har haft. Vi kan säga att det beror på sammanställningen. Men nu ska vi komma till punkten. Till meningen.) Hör nu opp!

Ja, mina kära vänner. Vi har inte haft någon toalett här i vårt lilla kretsloppshus. Det här är inte min bajshumor som talar, utan yttersta sanningen (bistra sanningen). Det är såhär att vi bytte ut vår lilla bajstunna i källaren mot en större bajstunna. Vi rev väggar, ändrade trappor, sågade rör och byggde ihop allt igen (utedörren skonades precis, men det var nära ögat att vi skulle fått ta isär den också). Det här är inte ninaöverdrift, utan sanning. Fyra hjältar skyfflade bajs och var efteråt insmetade med samma produkt. Då, när de var insmetade, kunde vi börja montera den nya tunnan (finns film om det här på Duskos blogg om just insmetningsprocessen). Ok. Nu räcker det. Många kanske redan vet det här. Man ska aldrig berätta saker för mycket. Då tappar de ju sin lukt. MEN: det ni inte vet är att vi fick besök av folk i tisdags! Runt 40 besökare från ….-folkhögskola (ifall ni vill veta vilken får ni fråga mig personligen. Detta är för hemligt för stora internetet). I stort sätt var det såhär: Vi rensade ogräs i regn, medans de kollade på (inte riktigt. Men man skulle kunna upplevd det så. Fast det var inte så).Just då, när dessa besökare kom till oss, var rören i källaren inte alls sammankopplade. Jo, ni kanske anar vad som kommer nu?

Just det. Det blir paus. Det blir toakö. Det blir kaos. Det öppnas snören som sitter fastspännda runt toalettstolen (!). Det kissas. Det rinner in i källaren. Det är bara tragiskt. Det är skrattretande. Det är tragiskt. Ja, dessa människor kissade helt enkelt (fullt ös) i vår källare. De öppnade 2 toalettstolar från säkerhetssnören som tydligt säger: Hoppsan, här är något konstigt med toalettstolen. Jag kanske inte ska kissa här?  Och just det, sa inte Michael att vi skulle gå på toa i Gymnasiets matsal? Hmm. Ja, men tur att de inte bajsade i alla fall. Ni vet, positivithet är det bästa och det som räknas. (OBS! Enligt vissa människor.) 

Nu har vi toaletter igen och nu kan alla som vill bajsa inomhus eller på utedass. Vi får välja helt fritt. Som i det där fria landet. Långt borta. Amerikat tror jag det heter. Där de alltid säger: It’s a free country. Inte vet jag ifall det är så mycket friare där (men i utvandrana, som jag lyssnar på med mina sambos just nu, vill några dit. HA! En till nyhet (ljudbokens lyssnande) i första nyheten) Det var den nyheten. Och den största.

Sedan har vi haft massa översvämning här hemma i Krokbäcken. Hela källaren var full med vatten. Och till slut hade vi inget vatten heller. Det var ganska tokigt. Men nu är det löst också. De pumpade ut massa saker ur våra rör. Nu är det fint. Pumpen låter bara lite (väldigt) mystiskt. Tvättmaskinen slutar inte tvättar. Vattnet kommer ojämnt ur kranarna. Toalettspolningen låter oroväckande. Så det går rätt bra nu. I alla fall med lite positivism.

Igår blåste vårt växthus sönder. Som vi hade plastat så fint. Nu är väggarna sönderrivna. Fast vi löste ju det genom att lossa plasten och rulla upp, så det ligger däruppe vid gaveln. Så nu är plasten sönder, måste sättas fast igen och befästningsribborna har blåst bort. Men det kunde ju varit värre. Plasten kunde gått sönder helt och hållet. Om man tänker positivt.

Vad mer har hänt? Jo! Jag har färdigställt mitt livsförsta stickningsverk. Vantar. Bruna sådana. De blev klara. Det är väl det bästa med det hela. För de blev ju ganska så olika i utformning. Men de har ju form av vantar. Sådär positivt tänkt. Ifall man gillar det.

Dagens dag underhölls med trädgårdsplanering. Vi har väl gjort lite. Räknat. Mycket räknat. Jag satt med det nu ikväll innan jag började skriva det här bajset. För vem vill inget hellre än att rita 300 potatisar i cirklar på ett papper? Men nu ska jag vara ärlig och erkänna att jag faktiskt tyckte det var roligt. Det var segt i skolan, däremot löste sig skiten i mitt huvud på hemvägen och då ka man ju skratta lite neurotiskt igen. Härlig dag. Mat återfinns åter i mitt kylskåp. Plockmat. 15 kr för var gång man ta något. Erbjudandet står i två dagar. Välkomna. (OBS! jag tror inte att det är sanning. Men vad vet jag?)

 

Vad jag är sugen att skriva massa elaka saker. Det är nog för att jag inte har varit vaken såhär sent på flera veckor (OBS!(vit)lögn. Oslo var ett undantag som ej räknas). Då blir jag kanske elak. På natten. När jag annars sover tidigt. Jag vet inte. Ska utföra en del experiment om detta och återkomma med resultat.

Så mina kära läsare. Det här håller på att urarta. Ha en riktig fin fredag nu (klockan är 00:03) och njut av storm, regn, sol eller vad ni nu har för väder! Valborg är ju också nu. Var försiktiga. Det kan hända massa dumma saker då. Fast även roliga (i positivsters värld åtminstone).

Tack, tack. Vi höres. Kanske synes.

Puss & HEJ!

/Eure nina.

Ps: !VIKTIGT! Vissa delar i denna text är starkt överdrivna/underdrivna. Jag kan inte gå in på detaljer vilka delar det rör sig om, men vill ändå informera om och poängtera detta. Vi kan skylla på överkokning av ett huvud som absolut inte vill sova men måste. Uff, vilken tragisk historia ni fick här nu på slutet! KUSS.