Det var en gång en fredag någonstans i Värmland. I en liten skola
någonstans i en skog långt bort. Där satt det några studenter.
Självhushållningsstudenter. Och då viskade den ena studenten till den andra
studenten (låt oss kalla henne Nina), mitt under en lektion om ekologisk
odling: Du, jag är sugen att göra något
galet. Något sådär bara schwupp ut av det blå. Då skrattade den andra (låt
oss kalla henne Jennie): och sa: Jo, det
skulle vara trevligt. Det var just där som denna historia föddes. Denna
Oslo-historia.
Vad är det då man hittar på i en
stad som Oslo? Jo. Det fanns, samtidigt som dessa elever existerade, ett band
vid namn Räfven. De var några tribadurande typer som reste land och kulle runt
och förgyllande andras dagar genom deras musik. Just denna fredag, så passande,
skulle just Räfven spelar i Norges huvfedstaden. När de två studenterna var
frestade att ge sig ut i vida världen, till ett annat land i fjärran och lyssna
till ljuva toner. Och av två blir det snabbt fyra. Så dessa fyra studenter gav
sig hän sitt stora äventyr.
En fin och vacker tjej, vid namn
Hanna, bodde just vid denna tidsepok i Oslo. Och hon var så snäll att hon
tillät de fyra studenterna att bo i hennes hem över natten. Det blev de fyra så
glada och tacksamma för.
Resan var lång. Inte besvärlig
och inte orimligt långt, men ändå så lång att det kändes som något nytt. Ingen
visste vad som väntade, ingen visste vart vi var på väg. Inget var på riktigt
och ändå allt. Så som det är när man ge sig ut på ett äventyr i en saga i de
norra skogarna. Vännerna kom fram i den främmande staden, där folket pratade på
ett ovant dock liknande sätt. De hittade platsen som Räfven skulle spela. Det
blev problem med rikstalerna, men även betalningen löste sig till sist. Biljetter
ägdes och de var sysselösa under en timmes tid.
Då passade det bra att hitta
hemmet till den snälla Hanna. Och de virrade runt helt förvirrade. Till slut,
alldeles försent, hittade de en Hanna vinkande mitt på gatan. Då blevo de
glada. Så de tog all sin pick och pack och tog sig en stärkande dryck. Därefter
var det dags att ge sig iväg för att hitta bandet igen. Mycket dans blev det,
mycket skratt och mycket trevligheter.
Som det är i unga dagar så vill
fötterna inte vila utan vill vidare efter härlig musik med underbara
musikanter. Så var det även för dessa fem vännerna. De drog till en bar. En bar
där många svenskmän/kvinnor samlades och förtär sina fredagskvällar. Där satt
de en timme eller två och talade med de inhemska och ohemska, spelade lite boll
och hade trevligt.
Då blev dags att bege sig till
sängen, trodde denna skaran. Men ej ville Oslo detta. Ur det blå träffade de på
Räfven mitt på stadens gator. De ville spela mer musik, de ville dansa mer, de
ville ha med dem fem. Då blev det så. Vem säger nej till rävar?
Då satt de i en bakgårdskrog, en
stängd sådan. Och alla där pratade, dansade, sjöng, spelade, ja allt man kan
tänka sig när ett glatt band och trevliga människor samlas må kan ske. Tunga
toner flög genom rummet och leenden utbyttes mellan okända ansikten. Alla blev
en vän. På något märkligt sätt. Det var något magiskt med hela tillställningen.
Overklig samtidigt som det var högst verkligt. En av de fyra äventyrare hade
vid denna tidpunkt fyllt år (låt oss kalla honom för Daniel) och då sjöng bandet
en visa för honom och gav honom en platta med musik. Stämningen höjdes åter ett
snäpp.
Värden Hanna hade vid detta
tillfälle bestämd sig för att hitta på mer denna afton än att sitta i den mysiga
rökiga baren och lyssna på härlig musik. Då sa de fyra vännerna: ”vi hittade
hit så hittar vi dit.” En liten vägbeskrivning trycktes i handen. De var glada,
hon var glad. En fin kväll.
Men vad vore ett äventyr utan ett
äventyr? Och ett äventyr skulle det bli. Och vilket. Ojojoj. Mina barn, håll i
hatten nu. Det blev morgon. Nästan. Gryningen började kännas i de fyras
hjärtan. Ett vemod tändes efter en säng. Så de begav sig på väg. Men vart
skulle de ta sig till. De hade ett nummer 37. Till en modernitet kallat buss.
De virrade runt i staden. Timmar gick. Gator gicks upp. Gator gicks ner. Åt
alla håll och kanter. Staden blev mer och mer likt, tills de insåg att de måste
gå runt i cirklar. Människor var hjälpsamma, men gav olika råd tips och råd för
att hitta rätt. Till slut hittade de magiska nummer 37. Men siffran var fel.
Hanna blev väckt ur sömnen. Hon sa att det då var fel nummer.
Ojojoj, vad skulle de numera små
nissar ta sig till? Men de gav ej upp. Och letade upp rätt nummer som till slut
hittades. De satt helt slut på bussen nr 31. Så härligt. Nu skulle allt lösa
sig. Trodde de.
De kom ur bussen. Klockan hade
blivit tidig morgon. Solen började stiga mot bergens höjd. De hittade inte nu
heller vägen. De gick och gick. Rund, rund. Utan resultat. Deras ben blev tunga
och deras ögon trötta, men ge upp kunde de inte. Hur skulle det här sluta? De
visste inte in, inte ut. Men skratta kunde de. Då kom det en brevbärare längs
vägen. ”Snälle här brevbärare kan du vägen till denne adress?”. Med darrande
händer höll de lappen med adressen framför honom. Han kollade lite lustig på de
förvirrade och svarade: ”Jo men visst. Ni får korsa vägen, gå genom parken.
Sedan upp. Sedan ner. Sedan höger, sedan vänster.” De tackade och var glada.
Hopp hade födds på nytt och de fyra skuttade iväg.
Som ett sköj, sa en av de fyra: ”nu
kommer inte nyckeln passa när vi kommer fram.” Ack om hon ändå inte hade sagt
på det sättet. De kom fram. De satte nyckeln i lås. Den passade icke. Så en av
de fyra (låt oss kalla honom för Simon) byggde en säng åt dem andra ute i
friska Osloluften och hittade en massa saker som gjorde utevistelsen mycket trevligt.
Efter en timme, när nya dagen på riktigt hade slagit ut, hördes det en dörr.
Studenterna hoppade upp och blev insläppta av mannen med ciggaretten på
balkongen. Vilken hjälte.
Så fort de hade kommit in genom
dörren, föll de fyra snabbt i sängen. Efter tre timmar så steg de opp igen. De
åt alla jordens frukter och super gröten. Äventyret kändes numera över, så det
var dags att ta farväl och återvända till de Värmländska skogarna. De for och
far genom små grusvägar genom skog och berg (på riktigt), en märklig väg men
den ledde de hem till slut.
Så det var historien om de fyra
studenterna som begav sig på äventyr till Norge. Och om de inte har dött, så
lever de än idag.
SLUT.
/Eure nina.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar