Ett kärleksbrev.

Till alla er som jag älskar.

Som jag saknar.

Som jag tänker på.

Ack, ibland skulle jag vilja att ni alla vore här.

DÅ blir man sorgsen.

Vad skulle man göra om man ej hade ett huvud.

Inte le åtminstone.

Eftersom utan huvud hade man ingen mun.

Tur att vi då alla har ett huvud.

Fy vad hemskt annars.

Jag har det väldigt fint här annars.

Det är fina människor.

Fin natur.

Fina sjöar. Första sanna doppen togs idag.

Fina djur. Fina lärdomar.

För livet, som de vuxna skulle säga.

Man kan ej önska mycket mer.

Jag vill aldrig bli vuxen. Tänk om jag är det.

Slå tanken bort nu. Schwupp.

En sak jag inte gillar är kvickroten dock.

Vi kämpade mot den hela dagen lång.

Visst tyckte jag att dess namn var underhållande i början.

Men hur länge kan sådan underhållning hålla i?

Ja, inte länge.

Smörblomman är la åtminstone söt.

Alltså namnet.

Blomman också.

Men roten. Din dumma rot.

Såklart saknar jag dig ibland, Malmö.

Ni är bra.

Jag älskar fan er.

Ja, så är det. Alla er.

Kom alla till Värmland, det sköna.

Så hittar vi på massa tokiga äventyr.

I skogen. Bada. Dansa. Skratta.

Berätta sagor om troll och häxor.

Vandra.

Kom, kom, kom!

Annars kommer jag.

Det här är ju ingen dikt.

Inte på riktigt.

Men i konstens namn får man producera vad man vill.

Det har man sagt till mig.

Det här är konst.

En dikt.

Tack och hej!