Komposten är klar. Sedan länge. Vi snickrade alltså klart i fredags.
Herregud, vad jag måste bli bättre på att skriva snabbare, jag kommer ju inte
ihåg vad vi har gjort. Jag kan väl börja med helgen helt enkelt. Då är
det väl lördag vi börja med. Det låter som en plan och vad är inte bättre än en
plan? (mycket… men låt oss inte gå inte på det, då sitter vi här tills imorgon.)
Lördag. Det var varmt. Fint. Sol
och kaffe och stickning i trädgården och Jennies veganska plättar. Allt detta
till frukost. Sjukt lyxigt och fint gjort. Uff, hjärtat bara bli en millimeter
större, bara av tanken. Sedan skulle Jennie då in till Kretsloppshuset för att
garva skinn. Så vi cruisade över till andra sidan. Jag tänkte åka och
handla mat i Sunne och kolla på en gård som är till salu. Men det blev allt
lite annorlunda. Livet gör ju sina små lekar. Jennie och Frida och en man
(ursäkta, men jag tappade ditt namn. Det är sjukt oförskämt och jag ber
tusenfalt om ursäkt. Men det är väl det där med namn. Ingen kan de, alla har
dem) garvade för fullt killing, ekorreungar och ormar. Det låter bisarrt, men
är sant. Ekorre och orm var mest mannen som garvade. Roadkills. (ß finns en bra låt om roadkills
på spotify. Tipps.) Jag satte mig och började på ett namnskylt till
Konrad (komposten), som just löt Konrad
Kompost. Satt hela dagen med det. Typ täljde in bokstäver i en trädplanka.
Inte det vackraste jag har producerat i mitt liv, men vad fan. Sedan kom det
ett medelålders par också. De hade gått ett av de första åren på Skatteungbyn
(typ ´81 eller något sånt). Och kollade på oss och huset och garvningen. Det
var lite mysigt. Att någonting händer liksom. Något som får en att bli
överraskat. Härligt. Sedan blev det kvällen. Eller eftermiddag. Och så kom det: Vi
åkte alla tre för att kolla in första gården!!
En som är till salu alltså. Åh, så ljuvligt jag tycker det är att kolla runt på
hus och gårdar. Vi blev inte kära, så vi kommer
inte köpa det. Ursäkta besvikelsen. Men vi kollar
vidare.
Efter husesyn åkte vi och
dumpstrade. Min dumstringspremiär i Sunne!
Söndag. Trädklippning hos Fridas
föräldrar. Sjukt mysigt bor de. Och vi beskärde träd så mycket vi kunde. Louise
kom också och jag och hon klippte det stora trädet. Jag försökte klättra och
klippte och höll på, men jag var inte i superform. Men fan vad roligt det är. Vi fick världens lyxmat också. Så väldans gott. Och de var så
sjukt snälla och gjorde allt veganskt. Jätte fint. Och så var det roligt att
träffa Fridas familj också. Emilia, Louise och
jag åkte hem efter tårta och apelsiner för att gå på byalagsmöte. Det var
spännande men inte jätte underhållande ändå. Så jag besparar er mötet. Vi
hoppar snabbt vidare till måndag istället. Tycker jag.
Nu kommer hästkörningsveckan. På
måndag var vi först inomhus och träffade världens coolaste kvinna: CECILIA. Hon
är faktiskt coolast i hela, hela världen. Hon berättade lite om sig själv, att
hon har en gård alldeles hon bara hon. Och att hon ska bygga hus. Och att hon
har barn. Och djur. Och företag. Och att hon bara är bäst. Jag är lite kär. Jag
erkänner direkt. Det ingen idé att neka. Sedan kollade vi på lite film om
arbetshästar och hur man jobbar med dem. Därefter åkte vi ut till ”vår” skog och
kollade på vägen vi har frilagd och hur hästen ska köra där inne och så. Jennie och jag åkte på eftermiddagen förresten in i Sunne och
skaffade oss lånekort på biblioteket och lånade massa ljudböcker och böcker och
tjafs. Sedan sov vi. ATT jag måste bli bättre på att blogga. AHHHH, jag tappar
fokus. Ögonen rullar, huvud jobbar och fingrarna tippar. Det blir ändå bara
fel. FOKUS.
Tisdag hämtade Cecilia, coola kvinnan, oss med hennes bil och vi fortsatte till skogen.
Och så träffade Alkazar (förlåt om jag stavar ditt namn fel). Förälskelse 2. Vilken hingst han är. Muskulös. Stor. Stark. Snygga ben. Snygg rumpa. Fina
bruna, stora ögon. Svart hår. Inget
skägg dock, men sjukt mjuka läppar. Lugn också. Stabil liksom. Vi klappade
honom och borstade honom. Och så klädde vi på honom i hans arbetskläder. Louise
körde honom först och han är väldig snabb. Jag var lite rädd att köra. Vill
inte dra i remmar som gör ond i hans mun. Jag är ju ändå kär i mannen. Men det
visade sig att han lyssnar på vänster
och höger och brrr och knockkncock
(typ, alltså såna läten liksom). Det gick bra och vi klarade av det alla
galant.
alkazar och jag.
Onsdag och torsdag högg vi mera
skog. Massa träd föll. Vi bara röjde massa. Helt galet. Men det började kännas
i armarna. Torsdag sådde vi även lite tomat, chilli, basilika. Gör det nu om ni
vill ha växter i tid! Högsta tidpunkt nu för det! Sedan kom tragedin, men jag
var inte närvarande. Men tragedier lurar ju alltid runt hörnkanten. Det är som
skuggan som alltid följer efter oss. Bara att skuggan håller sig undan, olyckan
gillar mer att hoppa fram. Sådär: BUHHH! Ok, nu ska jag berätta historien för
er så som jag fick höra den. Emilia ville rida Alkazar. Jag ska kanske här
berätta att Alkazar är en häst, inte en man. Och så gjorde hon det. Det var ju ingen olycka tror ni, men vänta
nu. Sluta kräva karamellen direkt (förlåt Emilia att jag kallar olyckan för
karamell, men människan har ju den perversa åtrån att tycka om kärleks- och
olycks historier. Det får de att må bra. Lite som godis.) I alla fall skulle
Emilia rida ner för en backe tillsammans med vackra Alkazar. Och då började han
trava. Sadeln var inte spänd. Alkazar stannar. Det gör inte sadeln och därmed
inte heller Emilia. Sadeln glider. Emilia faller. På svanskotan. Och får ett hack
i fingret. Det blöder. Emilia hatar sitt blod. Vill svimma. Cecilia är livrädd
i bakgrunden och tror att Emilia håller på att dö. Det hela slutar lyckligt med
att Emilia och Alkazar sover tillsammans i stallet. Men Emilia har ond. Mycket
ond. Så ond att hon får vandra mitt i natten i skogen för att inte spy. Nästa
morgon kommer hon skrattande hem till Louise och mig (Jennie sov i vindskydd i
två dygn. Starka kvinnan). Hon skrattade och var glad och berättade denna
tragiska historia för oss. Nu mår hon bra. Och svansen är nog helt ok den med.
Så långt jag vet.
Fredag var sista dagen i skogen
(Astrids skog). Högg ner lite granar och
Astrid visade runt oss på gården och förklarade för oss hur det hela gick till
förr. Hon är också en riktigt cool kvinna. Så mycket hon kan och kommer ihåg.
Helt otroligt. Och vad som finns där på gården, gömd i alla små utehus. GALET. Sedan
plockade vi ihop lägret. Därefter var det tid för adjö! Helt sorgligt. Jag blev
alldeles ledsen i ögat. Hejdå Alkazar och världens största tack för
denna vecka! Du gjorde denna vecka helt fantastiskt och du är så stor och
stark och snygg. Hos dig så kände jag mig trygg.
HELG! Vi är slut. Lite slut.
Lördag kollade vi på en till gård, åkte till en loppis, åkte in på lokalmarknad
i Sunne (två stånd), handlade mat, åkte hem, sådde för vår egen odling, åt,
sov. Vilken cool dag, eller hur? Det bästa var kvällens avslut med ljudboken: Häxorna av Roald Dahl. Jag rekommendera
till er alla.
Idag, söndag gjorde vi årets
utflykt. Torsby! Vi åkte och badade. Louise kunde sorgligen inte hänga med, hon
är lite krasslig. Men Emilia, Jennie och jag simmade, bastade och duschade.
Helt fantastiskt. Tänk sedan när vi kan simma i alla tusentals sjöar här… När vi kom hem åt vi igen (det är det vi gör här. Nya
hobbyn: Äta och sova = livet) och nu lyssnar vi på Häxorna, jennie+emilia bakar sjukt många olika kakor, Louise vilar
sig och jag skriver ett dåligt blogginlägg. (Förlåt för det förresten.)
Tack för er uppmärksamhet.
Liebe.
/nina.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar