Jag har haft en liten bloggkris. Bara så ni vet. Hårt kritik och tankar ska jag fortsätta ska jag inte och
sådant. Men jag ska inte ge mig så lätt. Jag står kvar trots motvind. Oväder. Ni
får stå ut med mig och min pinsamma blogg helt enkelt. Om det inte duger så får
ni helt enkelt skita i att läsa den, så enkelt är det. Och min framtida chef:
det här är till mina vänner och jag skriver med en viss sarkasm/humor/bitter
underton eller vad det nu är, så jag är inte helt dum i huvud. Så det var mitt
lilla början-stycke idag på detta inlägg. Tungt. Eller hur? Deppigt också. Kanske.
Shit, vad det börjar bra: Dystert. Blåsigt. Kallt. Vad önskar man sig mer? Inte
mycket, förstår jag på ert nickande. Tack!
Vart var vi sist? Groddarna och
spirrana? Jag tror det. (Åt dem med nöje idag.) Så vi börjar med onsdag,
torsdag, fredag. Tre långa dagar som i stort sätt var likadana. På förmiddagen
gick vi igenom Sveriges vanligaste trädslag med egenskaper, användning och så
vidare. Det var spännande, men det kliar ju lite i benen att bara sitta inne
och lyssna. På eftermiddagarna var vi ute och kollade lite på träden vi har
gått igenom. OCH: vi ritade på timmerstugan vi ska bygga senare i år. Typ
sådär: hur ritar man proffsigt för bygglov. Vi är ju tvungna att veta vilka
träd vi måste ta ner för takstolen. Räkna ut antal stockar som behövs. Var
roligt, men jag är ju inte för noggranna saker. Men trevligt. Och lite coolt
också. Man fick släppa lös sin inre arkitekt (fast vi fick ju inte hitta på något
eget, men i alla fall…)
På fredag eftermiddag kom det tre
gamla ”kretsloppare” (som vi så coolt kalla oss som går kursen). De hade värsta
fikat med sig och en bebis och allt. En av dem tog med oss sedan till en liten
getfarm där vi fick klappa nyfödda killingar. JÄTTE FINA! JÄTTE SÖTA! MJUKA!
Helt otroligt. Jag har nog aldrig blivit kär i så många samtidigt och ojojoj
vad jag kan bli kär annars också... Av gården fick jag en liten klump i magen,
men det får jag väl alltid när jag är på gårdar som har ett kommersiellt syfte.
Men det var väl ok eller hur jag nu ska uttrycka mig. Söta bebisar helt enkelt.
Vi kickade Sunne sedan efteråt och jag köpte jättedyr (HA! Kalle: visst kan jag
ihopskrivning. Vad jag har lärt mig av dig…) kokosfett så att mitt hemska ansikte
får bli normal igen (har haft problem med det i alla veckor nu, men nu jävlar
är det lent som en babypopo. MODEBLOGGS-VARNING. Så stolt.). Det var väl Sunne
det. Och därmed även fredagen. Jahapp, och schwupp var det de tre dagarna det.
Saturday blev det fäscht, eller
partaj som vissa så fint (fult? Förlåt.) kallar det, hemma hos oss i
Krokbäcken. Massa mat blev det också. Helt GALET. Jag bakade i flera timmar
pizzabullar. De blev som på min hejdåfest, fast klara i tid.. Bara så ni kan
hänga med i svängarna och har en smak i munnen. Och så blev det mat och vin och
öl (och saft och vatten )och prat och
skratt och musik och lek och dans (där ljög jag) och allt som hör till på en
trevlig skiva. Först började det hela lite sorgligt med att Daniel och Simon
inte hade skjuts hit och att Frida inte kunde komma alls. Men det blev ju löst
och bra. Vi hämtade i alla fall Simon och Daniel, Frida blev ju borta. Det är
sorgligt. Men hon får helt enkelt komma tusen andra gånger så blir det där
ungefär jämt. Eller vad man ska säga. Trevligheter hörre ni ni. Jennie och jag
avslutade det hela med första utomhusbad för i vår (i Värmland) i lilla, lilla
pölen utanför vårt hus. Kallt vart det, men desto trevligare. Tuffa kvinnor
liksom. Sånt gillar vi.
Bild tagen av Emilia.
Bild tagen av Emilia.
Lördagen gick och söndagen kom.
Louise gjorde sig tillsammans med Louise på väg för att åka skidor en sista
gång för i år och Emilia gick till kôrkan för att träffa alla sina nya vänner.
Jennie och jag ville plocka lite drivved för att bygga utemöbler. Vi plockade
väl lite ved, men satt för det mesta vid stranden och pratade om livets allvarliga
frågor. Och sedan så kom det. Det efterlängtade. Det tragiska. Det som ni så
gärna vill höra. Tragedier. Vi kommer till utedörren, utsvultna och därmed
mycket hungriga. Traffsa fram till dörren. Trycker ner handtaget. Och då det
värsta av det hemska. Dörren går inte att öppna. Vi är UTELÅSTA. Det var ett
ödesslag rakt i hjärtat. Ett hårt. För då satte vi oss. Jennie på trädet som
hon tyckte såg ut som en stol, jag mig i gräset. Och jag började tälja med min
kniv. Kniven haltar iväg. Kniven ville inte tillbaka till min lilla pinne.
Kniven ville in i fingret. Och det gjorde den. Den skar en bit ner i fingret.
Och det blödde förjävligt (i sammanlagd 1½h). Ja, men det var ju ingen fara
egentligen. Sedan hoppade vi lite dit och lite hit i vår trädgård och väntade
på att Emilia skulle komma tillbaka från sitt cykeläventyr. Vi hade klurat ut
händelseförloppet för att Jennies cykel inte var i förrådet och dörren var
låst. Smarta kände vi oss, otvivelaktigen. Hon kom hem. Vi fixade mitt finger.
Jag ringde till personen som hatar min blogg. Vi åt mat. Vi kollade på Into the Wild. Vi sov.
Och nu är vi typ i nuet: Den här
veckan har vi varit i skogen och huggit ner en massa björk med yxa och såg. Och
så har vi byggd ett camp också. Och så luktar vi massa rök och eld hela tiden.
Det är trevligt. Påminner mig mycket om Stamm
Kimbern och scouterna i stort. Huggandet blir väl rätt så det samma efter
ett tag, men det är helt ok. Vi är ju faktiskt ute i skogen. Alltid lika
trevligt. Och värsta mysigt att laga mat över eld. Och göra något bra för en
äldre dam. Och bara hel vild dödar massa små björkar. Nja, det sista känns väl
lite sådär skumt. Fast man blir ju helt blind av alla träd (jag ser inte skogen
för alla träd eller hur den där folksagan
nu går). Men framförallt: FRISK LUFT och inte stillsittande!! HERRLICH.
Vad hände denna dag idag då. Det var för det första 15 (fucking) grader ute! SOL. VÅR. Vackert! Dessutom SNICKRADE vi. Så roligt! ATT
jag vill bli snickare. (Tror jag.) Vad vet jag om framtiden. Ingenting. Jag är
ju ingen spåkvinna. Kanske blir jag det ena, kanske det andra. Lycklig ska jag
väl åtminstone bli. Kanske. Ursäkta för denna lilla utläggning. Så. Vi
snickrade alltså. En kompost blev det för Marias, Jennies och min del. Eller
plankor till en kompost om vi ska vara helt härliga. Det är ju ingen kompost
alls än, egentligen. Men vad fan. Om man kan krydda maten så gör man väl det.
Jag bruka ju krydda för starkt ibland (men spaghettin idag smakade ingenting.
Vet inte hur det hela hänger ihop). De andra började på pyramid-utedasset. Ännu
coolare kanske. Men komposten kommer bli fett, den med! (idag slaktades alla
små bebis han-killingar också. Men jag orkar inte berätta mer om det, det är
för sorgligt. Bara nån vecka gammal. Människan är grym. Allt jag har att säga
om det.)
Nu ska jag schluta skriva för
idag. Tack för att ni lyssnade. Kanske inte det roligaste inlägget, men jag är
så himla trött i hövvet numera. Och kroppen. Tröttheten bara sprider sig
liksom. Och då vill hjärnan ju inte vara alltför aktiv om ni förstår vad jag
menar.
Nu får ni, alla snälla läsare, en super-duper-gigantiskt:
PUSS!
/Eure nina.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar