Allra första helg i Gräsmark

Ja, nu är det dags igen. Jag har ju inte internet här hemma, så allt blir lite sent och förskjuten och segt och så. Om man nu tänker internetet. Annars inte. Alltså jag menar nu det här med bloggandet och så. Ni förstår. Ni förstår. Kanske.

Jahapp, vad är det som har hänt då? Jag har ju lärt mig massa saker. Om ni vill kan jag berätta om det också, men det får ni be om. Annars blir det inget. Om det jag har lärt mig alltså. Personliga upplevelser. Det blir ju allt lite svårt att komma ihåg, men jag ska plocka russinen ur kakan, eller brödet, som man så fint säger i omgängesspråket. Jag har fått vara med att baka BRÖD! Värsta galna proffsiga grejen. Det smakar som sådär äkta goda bröd! Så sjukt häftigt! Alltså tänk er: liten bageri, typ den som Dauko och jag hittade i Malmö nära triangeln (smygreklam!!), fast man gör det själv. Coolt är väl ordet som beskriver kalaset. Så det har jag gjort (fast Jennie gjorde ju det mesta egentligen, the kvinna som kan).

bild tagen av Emilia.

bild tagen av Emilia.

Krockbäckens första bröd med bagaren Jennie

Lördag. Några från klassen åkte igår, lördag, till en fårmarknad i Kil. Det var fårigt. Min käre mor hade älskat det. Alltså massa tröjor, ull, salvor, mössor, skolsulor,… Ja, allt man kan göra av får liksom. Mycket rolig. Mycket folk. Mycket ull. Till slut bara mycket. Själva Kil är väl en ganska så tråkig stad, men vad ska staden göra. Fick i alla fall tillfälle att förstöra en nazistplansch. Det var nog den största action som hände. Vi var i en loppis också som hade massa saker. Jag blev (nästan) påkört av en cykel. Trevligt. Kortfattat. Koncist.

Och idag hände det ju grejer! Emilia var på Missionskyrkogudtjänst. Alltså hon var där för att hon ska leda scouterna ju. Men det var helt galet tydligen. Hon fick hålla tal i predikstolen och sedan när de bad tillsammans nämnde de henne jätte mycket. Hon hade blivit sänd av Gud enligt den här församlingen. De hade bett efter en scoutledare en tid och schwupp så dök hon upp. Det är så galet. Tänk vad de här människorna måste tro att Gud har lyssnat på deras böner och skickat hit Emilia. Hon måste ju förstärkt deras tro gånger tusen. Och tänk grannen. Hon måste ju blivit hur stolt som helst. Hel tokigt. Och tänk hur Emilia måste känna. Bli nya Jesus liksom. GALET.

Det var det första. Sedan gick vi och vandrade upp för ett berg. (en kulle om jag ska vara ärlig. Men jag upplevde det som ett berg). Ja, jag fick ju känna på att jag inte har den bästa konditionen… tragiskt. Dramatiskt. Sorgligt. Tår i ögat. Och allt på samma söndag! Nerklättringen blev spetsat av det hemskaste av det hemska: Vi tappade bort Simon och Daniel. De hade valt att gå en annan väg ner. Och gick vilse. Hemskt. Tänk om björnen hade tagit de? Men de hittade hem till slut. Hoppas jag. Jag får se imorgon i skolan. De hittade åtminstone en väg.

Våra fötter (Juliana, Josefin, Jennie och jag (med tyska snickarbyxor) uppe på toppen av berget.

Och som det bör göras i en ordentlig roman kommer höjdpunkten till slut. På väntan på Emilia (som fotade på vägen ner), Daniel och Simon (innan vi visste att de var borttappade på riktigt) bestämde Jennie och jag mig för att gå ner till isen på sjön. Jag var försiktigt och satte mig först vid kanten. Jennie hoppade på isen och skuttade där omkring. Det ville inte jag missa. Och så går jag med darrande steg nerför den branta kanten. PÅ isen. Och då händer det. Det bara inte finns is där. Eller ja. En tunn hinna. Jag bröt igenom. Jag tappade så att säga jordkontakten. Eller bättre sagt så fann jag sjöbottenkontakt. Jag stod i det blöta. Upp till knäna. Som att kissa nerifrån uppåt. Iskallt. Det här är ett typ exempel för ett så kallat dramatisk avslut. Och det får bli höjdpunkten av dagens inlägg. Det var första gången i mitt liv att jag bröt igenom is (i en JÄTTe djup sjö. Med risk till överdrift så är den typ 90 m djup. Jag kunde dött, så att säga - om man nu vill dra det till sin spets. Så ni vet hur allvarligt och farlig Värmland är. Vad jag utsätts för. Livsfara. Men jag bor ju med Jesus nu. Då är man i lite bättre beskyddning. Vattnet spottade mig tillbaka till landet och jorden. Jag är så jordfast som aldrig förr. Fisken i mig dog lite idag. Det är återigen en lite sorglig parantes.)

Jennie på isen, jag på jord igen efter genombrottet.

Japp mina kära vänner. Det blev soppa sedan. Familje-bild-visning. Uno-spel. Och livssnack. Och nu är det sängen. Ajökenajö.

Aj löv Hjo al.

/Eure Nina