Om ni vill se mer bilder och läsa mer vad som händer:

http://chopwoodcarrywaterplantseeds.blogspot.se/

Mycket har hänt sedan då.

Jag har haft en liten bloggkris. Bara så ni vet. Hårt kritik och tankar ska jag fortsätta ska jag inte och sådant. Men jag ska inte ge mig så lätt. Jag står kvar trots motvind. Oväder. Ni får stå ut med mig och min pinsamma blogg helt enkelt. Om det inte duger så får ni helt enkelt skita i att läsa den, så enkelt är det. Och min framtida chef: det här är till mina vänner och jag skriver med en viss sarkasm/humor/bitter underton eller vad det nu är, så jag är inte helt dum i huvud. Så det var mitt lilla början-stycke idag på detta inlägg. Tungt. Eller hur? Deppigt också. Kanske. Shit, vad det börjar bra: Dystert. Blåsigt. Kallt. Vad önskar man sig mer? Inte mycket, förstår jag på ert nickande. Tack!

Vart var vi sist? Groddarna och spirrana? Jag tror det. (Åt dem med nöje idag.) Så vi börjar med onsdag, torsdag, fredag. Tre långa dagar som i stort sätt var likadana. På förmiddagen gick vi igenom Sveriges vanligaste trädslag med egenskaper, användning och så vidare. Det var spännande, men det kliar ju lite i benen att bara sitta inne och lyssna. På eftermiddagarna var vi ute och kollade lite på träden vi har gått igenom. OCH: vi ritade på timmerstugan vi ska bygga senare i år. Typ sådär: hur ritar man proffsigt för bygglov. Vi är ju tvungna att veta vilka träd vi måste ta ner för takstolen. Räkna ut antal stockar som behövs. Var roligt, men jag är ju inte för noggranna saker. Men trevligt. Och lite coolt också. Man fick släppa lös sin inre arkitekt (fast vi fick ju inte hitta på något eget, men i alla fall…)

På fredag eftermiddag kom det tre gamla ”kretsloppare” (som vi så coolt kalla oss som går kursen). De hade värsta fikat med sig och en bebis och allt. En av dem tog med oss sedan till en liten getfarm där vi fick klappa nyfödda killingar. JÄTTE FINA! JÄTTE SÖTA! MJUKA! Helt otroligt. Jag har nog aldrig blivit kär i så många samtidigt och ojojoj vad jag kan bli kär annars också... Av gården fick jag en liten klump i magen, men det får jag väl alltid när jag är på gårdar som har ett kommersiellt syfte. Men det var väl ok eller hur jag nu ska uttrycka mig. Söta bebisar helt enkelt. Vi kickade Sunne sedan efteråt och jag köpte jättedyr (HA! Kalle: visst kan jag ihopskrivning. Vad jag har lärt mig av dig…) kokosfett så att mitt hemska ansikte får bli normal igen (har haft problem med det i alla veckor nu, men nu jävlar är det lent som en babypopo. MODEBLOGGS-VARNING. Så stolt.). Det var väl Sunne det. Och därmed även fredagen. Jahapp, och schwupp var det de tre dagarna det.

Saturday blev det fäscht, eller partaj som vissa så fint (fult? Förlåt.) kallar det, hemma hos oss i Krokbäcken. Massa mat blev det också. Helt GALET. Jag bakade i flera timmar pizzabullar. De blev som på min hejdåfest, fast klara i tid.. Bara så ni kan hänga med i svängarna och har en smak i munnen. Och så blev det mat och vin och öl  (och saft och vatten )och prat och skratt och musik och lek och dans (där ljög jag) och allt som hör till på en trevlig skiva. Först började det hela lite sorgligt med att Daniel och Simon inte hade skjuts hit och att Frida inte kunde komma alls. Men det blev ju löst och bra. Vi hämtade i alla fall Simon och Daniel, Frida blev ju borta. Det är sorgligt. Men hon får helt enkelt komma tusen andra gånger så blir det där ungefär jämt. Eller vad man ska säga. Trevligheter hörre ni ni. Jennie och jag avslutade det hela med första utomhusbad för i vår (i Värmland) i lilla, lilla pölen utanför vårt hus. Kallt vart det, men desto trevligare. Tuffa kvinnor liksom. Sånt gillar vi.

Bild tagen av Emilia. 

Bild tagen av Emilia.

Lördagen gick och söndagen kom. Louise gjorde sig tillsammans med Louise på väg för att åka skidor en sista gång för i år och Emilia gick till kôrkan för att träffa alla sina nya vänner. Jennie och jag ville plocka lite drivved för att bygga utemöbler. Vi plockade väl lite ved, men satt för det mesta vid stranden och pratade om livets allvarliga frågor. Och sedan så kom det. Det efterlängtade. Det tragiska. Det som ni så gärna vill höra. Tragedier. Vi kommer till utedörren, utsvultna och därmed mycket hungriga. Traffsa fram till dörren. Trycker ner handtaget. Och då det värsta av det hemska. Dörren går inte att öppna. Vi är UTELÅSTA. Det var ett ödesslag rakt i hjärtat. Ett hårt. För då satte vi oss. Jennie på trädet som hon tyckte såg ut som en stol, jag mig i gräset. Och jag började tälja med min kniv. Kniven haltar iväg. Kniven ville inte tillbaka till min lilla pinne. Kniven ville in i fingret. Och det gjorde den. Den skar en bit ner i fingret. Och det blödde förjävligt (i sammanlagd 1½h). Ja, men det var ju ingen fara egentligen. Sedan hoppade vi lite dit och lite hit i vår trädgård och väntade på att Emilia skulle komma tillbaka från sitt cykeläventyr. Vi hade klurat ut händelseförloppet för att Jennies cykel inte var i förrådet och dörren var låst. Smarta kände vi oss, otvivelaktigen. Hon kom hem. Vi fixade mitt finger. Jag ringde till personen som hatar min blogg. Vi åt mat. Vi kollade på Into the Wild. Vi sov.

Och nu är vi typ i nuet: Den här veckan har vi varit i skogen och huggit ner en massa björk med yxa och såg. Och så har vi byggd ett camp också. Och så luktar vi massa rök och eld hela tiden. Det är trevligt. Påminner mig mycket om Stamm Kimbern och scouterna i stort. Huggandet blir väl rätt så det samma efter ett tag, men det är helt ok. Vi är ju faktiskt ute i skogen. Alltid lika trevligt. Och värsta mysigt att laga mat över eld. Och göra något bra för en äldre dam. Och bara hel vild dödar massa små björkar. Nja, det sista känns väl lite sådär skumt. Fast man blir ju helt blind av alla träd (jag ser inte skogen för alla träd eller hur den där folksagan nu går). Men framförallt: FRISK LUFT och inte stillsittande!! HERRLICH.

Vad hände denna dag idag då. Det var för det första 15 (fucking) grader ute! SOL. VÅR. Vackert! Dessutom SNICKRADE vi. Så roligt! ATT jag vill bli snickare. (Tror jag.) Vad vet jag om framtiden. Ingenting. Jag är ju ingen spåkvinna. Kanske blir jag det ena, kanske det andra. Lycklig ska jag väl åtminstone bli. Kanske. Ursäkta för denna lilla utläggning. Så. Vi snickrade alltså. En kompost blev det för Marias, Jennies och min del. Eller plankor till en kompost om vi ska vara helt härliga. Det är ju ingen kompost alls än, egentligen. Men vad fan. Om man kan krydda maten så gör man väl det. Jag bruka ju krydda för starkt ibland (men spaghettin idag smakade ingenting. Vet inte hur det hela hänger ihop). De andra började på pyramid-utedasset. Ännu coolare kanske. Men komposten kommer bli fett, den med! (idag slaktades alla små bebis han-killingar också. Men jag orkar inte berätta mer om det, det är för sorgligt. Bara nån vecka gammal. Människan är grym. Allt jag har att säga om det.)

Nu ska jag schluta skriva för idag. Tack för att ni lyssnade. Kanske inte det roligaste inlägget, men jag är så himla trött i hövvet numera. Och kroppen. Tröttheten bara sprider sig liksom. Och då vill hjärnan ju inte vara alltför aktiv om ni förstår vad jag menar. 

Nu får ni, alla snälla läsare, en super-duper-gigantiskt:

PUSS!  

/Eure nina.

The daily news. Short version.

Alltså, jag har liksom ingen koll egentligen vad som är intressant och vad som är mindre intressant. Innan hade jag Frida som hjälp och så, men nu är jag helt ute i det blå. Så om ni blir uttråkade: säg till för Guds (Emilias) skull! Bra, då var det utplånat och förklarat. Inget är mindre olustigt än ett sovande publik. Tror mig, jag vet. (eller det vet jag väl inte. Egentligen)

Så. Då är det dags att få berätta om de gångna dagarna. Vilka historier ni kommer få läsa om, ojojoj. Livet liksom bara rinner vidare för varje dag. Exakt så är det här med: Vi fortsätter helt enkelt där vi slutade. Som ni vet var Sebastian ju lite deprimerande, men vi fick en uppföljning av Martin. Han jobbar med kontinuitetsskogsbruk. Typ mer hållbart skogsbruk helt enkelt. Enkelt: Man får bara fälla ett träd om man vet vad man ska ha det till. Aldrig kalhugga. Vara lite snällare mot skogen. Så om ni har skog kan jag rekommendera att anlita honom så hjälper han er att få er skog levande och sund och lycklig och så kan ni bli rika män också (för det är bara män som blir rika.). Han har snygg rock också. Jag kommer troligtvis aldrig blir skogsbrukare. Tror jag. Jag började tycka synd om träden som vi bestämde oss för att ”fälla”. Vi får la (ß västgötska/värmländska. Yeah!) se hur jag bete mig nästa vecka när jag med motorsåg ska härja mot träden, skogen, naturen, livet. Det blir det ju även en säkerhetsrisk för samtliga, även människor, i min omgivning. Med min koordination. Jag och ett vapen i min hand – inte en bra kombinaschion. Jag tvekar starkt att jag kan det här överhuvudtaget. Min stora rädsla-moment. Dessutom: det är bara hemskt att ta bort träd. Hur ska jag lösa detta fruktansvärda dilemmat. Häng kvar, så får ni läsa. (Ha, jag är som moderna median. Sådär lura kvar er liksom)

Bild tagen av Emilia. Kalhygge och annan skog i bakgrunden.

Sedan blev det helg igen (nu blev det kvällen). Fredag var pizza-häng med kursare i kretsloppshuset. Trevligt. (OBS! Även första hemlängtan-attack, inte ledsen men lite sorgsen bara. Människor vill ju läsa om missnöjen och ledsenhet har jag förstått. Det känns ju så gött hur man har det själv då. Varsegoda!) Resten: En riktigt familjehelg med Krokbäcks-kollektivet. Vi var på en liten skogsutflykt i lördags:

bild tagen av Emilia: grönsakshackning.

bild tagen av Emilia. pizza-ätande.

Snygga vi på utflykt. snyggast är ju helt klart Emilia.

På kvällen var vi i dagiset och kollade på melodifestivalen. Jag har inte blivit övertygat att det är bästa grejen den här gången heller, mild uttryckt (förlåt Emilia). Men det var fint för min nyblivna pappalediga käre storebror ringde mig. På söndag var vi nere vid vår sjö. Sjöäventyret: På vägen dit gick vi förbi våra grannar. Deras ena ko hade massa blodigt gojs hängande ur rumpan. Vi tyckte det såg förskräckligt ut, så vi tänkte ”Vi presenterar oss för grannarna och samtidigt nämna sjukdomsbilden.” Det visade sig att mamman (kossan) hade kalvat på natten och att det därför såg ut som det gjorde. Emilia upplyste mig därefter att det var oekologiska köttkor, för då tar man bort bebisen direkt så att mamman inte producera för mycket mjölk och sånt. Sorglig historia det måste jag erkänna. Att jag aldrig har muntra historier. Ufff, landlivet är tufft. Grått. Bistert. Men det var fint: Jag klappade tjocka svarta ponyt Rudolf/ine (?). Väldigt fin kamrat det där. Jag är kanske lite kär. Vi presenterade oss även för Lennart med fina gården. Och sedan hängde vi vid vattnet. Därefter var det slut och filmen Tillsammans.

Monday, sweet Monday. Morgonen börjades med ekorren Gusteline eller Gustav. Hen är ett väldigt lustigt firilur. Sprallig och underhållanade. Kollade på hen hela morgonen. Sedan var det dags för skola och vi lärde oss allt om surning av grönsaker och annat. Min grupp surade vitkål, kålrot, enbär och kummin. Ni får alla skaffa er varsin krus (Gärtopf) och så mjölksurar vi allesammans när jag kommit hem till hösten (jag ska tvinga er). Lätt. Trevligt (om man inte ska riva vitkålen. Det är drygt det där med osthyvel, fingrar och vitkål. Ingen bra kombi. Speciellt inte om solen bara tvinga en att svettas och bli äcklig i kroppen. Alltså när man är tvungen att vara inomhus. Äsch, ni kanske förstår, kanske inte.) Sedan hade vi även en hjärt- och lungräddningsutbildning. Med lill-anne-dockor. Så om ni har hjärtstillstånd, ring mig så räddar jag er.

bild snott från google. ej min vän.

våra mjölksurningar!

Och så blev det idag, tisdag. I förbifart kan jag väl nämna att jag förstörde vår väg här hemma i morse. Stora hål liksom. Men nu till det intressanta: Idag hade vi Ninni. En riktig cool kvinna. Mycket sympatiskt är hon också. Trevlig liksom, fast på ett bra sätt, inte äckel-trevlig. Hon berättade vad vi kommer lära oss med/av henne. Det var massa olika saker som ni får se framemot! (Ska skriva snart första lära-ut-mailet har jag tänkt.) Sedan så lärde vi oss allt om groddning, spirning och blötläggning, teori+praktik. Så snart har vi massa godsaker: Freshness och YEAH! :) Dagen avslutades helt fantastiskt med promenad till badplatsen (så mycket bad det ska bli snart. Tills läpparna är blåa och tänderna klapprar) och en timmes vuxensaga. Helt jätte fint.

våra groddningar och spriningar. inte så vackert just nu, men ändå...

En liten rolig grej som höjdpunkt innan slutet: alla vi skulle berätta en sak om oss själva som ingen annan visste än. Och då kom en otippat överraskningen: Louise, biologen och naturvännen, som jag bor med ….Trumvirvel, tystnad av spänning, andnöd av anspännning… hon älskar att åka till traktor-pullings-tävlingar. Tunga motorer liksom. Typ traktorer som har jätte tunga släp på lerbanor som tävlar och spruta eld och allt möjligt. (Jag måste erkänna att jag inte förstod riktigt vad de gör.) Aldrig att jag hade gissat det. GALETT (blandning mellan galant och galet). Helt tokigt. Men det är ju kul att vi alla har våra sidor och intressen som vi inte skulle gissa på (och kanske inte helt förstår - Förlåt Louise). Michael är också cool, han har flugit med såna drakgrejer utan motor. Fan, om man ändå var modig och vågade såna saker. Hmm.. (alla ni andra är också = coola. Så att ingen gråter nu. Tack.) Nu är vi i nuet. Inget mer har hänt. Tror jag.

Längden blev ju inte kortare precis (det är precis som med min penis.) (Nähä. Skrev jag det där precis? Schnusk. Skamsen. Jag är rödflammig i ansiktet nu. Och det är inte Niveas fel.). Men de två sista inlägg var ju korta liksom. Utjämning. Som tidsutjämning. Snart dags för det förresten.

Liebe.

/Eure nina.

Ps: Jenny har lärt mig sticka. Imorgon ska jag börja med ett par vantar. (Ps i Ps: Jag hatar inte dig. Nu är det internetat. Sanningen kan inte bli mer sann.)

PS:

Jag har bokat hembiljett! Kommer hem till Malmö den 25:e maj och åker igen den 28:e jätte tidigt för att kicka den där konferensen.

Ses då! PUSS.

Filmkväll.

Igår hade mitt fina kollektiv filmkväll. En av de bästa filmerna som finns. Faktiskt.

Skriver uppdatering ikväll. Ni får vänta med spänning.. 

Puss och kram

/Eure Nina

Lite bilder.

Bild tagen av Emilia. Där jag bor, Krokbäcken.

Bild tagen av Emilia. Vårt hus.

Bild tagen av Emilia. Några av våra tusen bebisar.

Väderleken och livet.

Den här veckan gick ju tusan fort. Ni vet som när man börjar bli gammal och säger att: men det var ju just jul och nu är det jul igen. Typ när man kommer upp i min ålder. (Snart halvvägs till 60. AHHH!) En riktigt sån vecka har det varit. So it’s torsdag again. Och så är det snart jul. Jävla bajs. (det har snöat massa inatt, förjävligt. Det sänkte hela min dagshumör med tusen procent. Tragiskt. I want the spring. Right now, baby. /the rockstar)

Då ska jag berätta för er, mina kära barn: Vi har lärt oss massor. Det är ju det som gör livet meningsfullt. Stigi-man, stigi-boy, Stigiligi, Stigi, stiliga stig, stigarnas stig, sanningens Stig… Stig. Ja, det jag vill säga: ni får kalla honom vad ni vill, men bara bra saker. Han är världens bästa gubbe (gubbe i detta sammanhang menas Enbart och MER än positivt). Han kan ALLT! Tuttifrutti. Han lärde oss att beskära träd. Och i tisdags beskärde vi fyra äppleträd (fyra – ett träd, fyra gånger fyra = sexton = VI). Det var lite läskigt att bara hacka runt i ett träd. Och jag hör ju till den fega sorten. Jag klättrade lite upp och ned på en stege och klippte lite här och lite där och kände mig häftig. Som en man ungefär. Tror det är så det känns liksom. Nina – the man. Ja, där var vi i alla fall tills vi kände att vi kanske borde åka hem. Det var mycket häftigt. Jag kan beskära alla era äppleträd nu och era föräldrars, era grannars, era morföräldrars, mostrars, fasters, systrars,… (Nästan.)

Onsdag hände inget speciellt. Fast i och för sig: Finaste Ester ringde mig. Det var ytterst vackert att få höra din ljuvliga röst! Ni får veta att jag bara, bara bli så glad när jag hör ifrån er! Åh, tusen fina hälsningar här mitt emellan. Nu kommer det: En sann Nina-Kärlekattack här i Gräsmark just nu. Schnickischnickischnick! (just det, mitt fina Lyxhäng. Eran blogg gör mig mer än glad! Så fin toa ni har fixat! Sistahoodlyxhang.wordpress.com .smygisreklamis.)

Och så var det torsdag idag. INTERNATIONELLA KVINNODAGEN. Monsieur Sebastian föreläste oss om vår hemska skogsbruk. Blev väldigt ledsen. Det är sorgligt. Allt är kört liksom. All naturskog är typ borta. Visste ju att det är hemskt, allt det här. Men han var (är?) duktigt på att göra en ledsen. Eller alltså inte hans person, utan det han sa. Väldigt arrangerande säger man kanske på finspråket, språket jag aldrig fick lära mig. Jennie, Emilia och Louise bakade lusse-bröst igår som vi delade ut i skolan idag också. Jennie sprang helt jätte duktigt hela gårdagens kväll fram och tillbaka och skötte plåtar in och ut. Så duktig så :)

Bild tagen av Emilia. Brösten.

Vi var inne i Sunne också i tre fucking timmar (Frida, Sofia, Louise, Emilia, Jennie, Josefin, Juliana, Daniel och Simon + jag (jag hoppas att jag inte glömde någon, då ber jag ödmjukast om ursäkt)). Vi delade ut lite kakor och sjöng. Det är ju bara kvinnodagen en gång om året. Eller ja, egentligen är det väl varje dag. Men what the fuck, vi måste inte prata mer nu.

Bild tagen av Emilia. Vi sjunger i Sunne.

Bild tagen av Emilia. Text och låt.

Och så pratade jag med älskade Elin. Och då hörde jag att ni alla (hoppas jag!) var på gatan idag och igår och gjorde era vackra kvinnoröster hörda! Underbart! Jag vill förresten veta allt om pet-flaska-växthuset i fönster, har redan glömt hemsidan och allt! BERÄTTA! Allt började med lösningen på gåtan:

Vilket djur har ett rövhål mitt på ryggen?

Sedan hände en liten katastrof. Vi kan inte parkera bilarna nära huset längre. För jag lever i norr numera och här rådar det snökaos. Halka. Hemskheter. Och då vill bilarna inte gå uppför backen. De bara slirar så att säga. Och när jag bar ner kassarna (jag köpte mat för massa pengar! jag är i chock. Det är hemskt. Ja, man skulle kunna återigen säga: DRAMA. Vem behöver knark när man kan hamna i trans genom höga priser? SJUKT. Perverst. Sjukligt perverst. Jag vet inte. Perverst är ett bra ord annars. Fin klang. Ligger bra på tungan.) Då gick den sönder. Påsen bara gav vika och sa ifrån. Så all mat rullade runt i vita massan av olycka. Louise och jag fick fiska upp sakerna. Det var väl ledsenheter för idag. Inte så farlig.

Annars: humöret OK. Var lite sådär tråkig idag. Kallduschen imorse får skulden. Och Snön. Jag vill ha vår. Och så tänker jag mycket på er i Malmö och på att ölhänga och sånt. Äsch päsch, jag älskar er helt enkelt. Men allt är mer än fint här. Jag älskar livet. Haha, åh herregud. Härmed är väderrapporten slutrapporterat. Vi hörs en annan dag. Det lovar jag.

Pusspuss.

/Eure nina.

Ps: Fuck, vad jag måste bli bättre på kortare inlägg. FÖRLÅT!

Internationella kvinnodagen!

http://www.youtube.com/watch?v=M0lO7wEwISk

let's kick it!
(http://motkraft.net/2012/03/05/internationella-kvinnodagen-2012-kvinnokamp-i-hela-landet-uppdateras/)

Ps: jag skriver ikväll. Ni får läsa imorgon. Puss

/Eure Nina.

Ps: Dagens morgon

Syn från mitt fönster på de tidiga morgonen.

Allra första helg i Gräsmark

Ja, nu är det dags igen. Jag har ju inte internet här hemma, så allt blir lite sent och förskjuten och segt och så. Om man nu tänker internetet. Annars inte. Alltså jag menar nu det här med bloggandet och så. Ni förstår. Ni förstår. Kanske.

Jahapp, vad är det som har hänt då? Jag har ju lärt mig massa saker. Om ni vill kan jag berätta om det också, men det får ni be om. Annars blir det inget. Om det jag har lärt mig alltså. Personliga upplevelser. Det blir ju allt lite svårt att komma ihåg, men jag ska plocka russinen ur kakan, eller brödet, som man så fint säger i omgängesspråket. Jag har fått vara med att baka BRÖD! Värsta galna proffsiga grejen. Det smakar som sådär äkta goda bröd! Så sjukt häftigt! Alltså tänk er: liten bageri, typ den som Dauko och jag hittade i Malmö nära triangeln (smygreklam!!), fast man gör det själv. Coolt är väl ordet som beskriver kalaset. Så det har jag gjort (fast Jennie gjorde ju det mesta egentligen, the kvinna som kan).

bild tagen av Emilia.

bild tagen av Emilia.

Krockbäckens första bröd med bagaren Jennie

Lördag. Några från klassen åkte igår, lördag, till en fårmarknad i Kil. Det var fårigt. Min käre mor hade älskat det. Alltså massa tröjor, ull, salvor, mössor, skolsulor,… Ja, allt man kan göra av får liksom. Mycket rolig. Mycket folk. Mycket ull. Till slut bara mycket. Själva Kil är väl en ganska så tråkig stad, men vad ska staden göra. Fick i alla fall tillfälle att förstöra en nazistplansch. Det var nog den största action som hände. Vi var i en loppis också som hade massa saker. Jag blev (nästan) påkört av en cykel. Trevligt. Kortfattat. Koncist.

Och idag hände det ju grejer! Emilia var på Missionskyrkogudtjänst. Alltså hon var där för att hon ska leda scouterna ju. Men det var helt galet tydligen. Hon fick hålla tal i predikstolen och sedan när de bad tillsammans nämnde de henne jätte mycket. Hon hade blivit sänd av Gud enligt den här församlingen. De hade bett efter en scoutledare en tid och schwupp så dök hon upp. Det är så galet. Tänk vad de här människorna måste tro att Gud har lyssnat på deras böner och skickat hit Emilia. Hon måste ju förstärkt deras tro gånger tusen. Och tänk grannen. Hon måste ju blivit hur stolt som helst. Hel tokigt. Och tänk hur Emilia måste känna. Bli nya Jesus liksom. GALET.

Det var det första. Sedan gick vi och vandrade upp för ett berg. (en kulle om jag ska vara ärlig. Men jag upplevde det som ett berg). Ja, jag fick ju känna på att jag inte har den bästa konditionen… tragiskt. Dramatiskt. Sorgligt. Tår i ögat. Och allt på samma söndag! Nerklättringen blev spetsat av det hemskaste av det hemska: Vi tappade bort Simon och Daniel. De hade valt att gå en annan väg ner. Och gick vilse. Hemskt. Tänk om björnen hade tagit de? Men de hittade hem till slut. Hoppas jag. Jag får se imorgon i skolan. De hittade åtminstone en väg.

Våra fötter (Juliana, Josefin, Jennie och jag (med tyska snickarbyxor) uppe på toppen av berget.

Och som det bör göras i en ordentlig roman kommer höjdpunkten till slut. På väntan på Emilia (som fotade på vägen ner), Daniel och Simon (innan vi visste att de var borttappade på riktigt) bestämde Jennie och jag mig för att gå ner till isen på sjön. Jag var försiktigt och satte mig först vid kanten. Jennie hoppade på isen och skuttade där omkring. Det ville inte jag missa. Och så går jag med darrande steg nerför den branta kanten. PÅ isen. Och då händer det. Det bara inte finns is där. Eller ja. En tunn hinna. Jag bröt igenom. Jag tappade så att säga jordkontakten. Eller bättre sagt så fann jag sjöbottenkontakt. Jag stod i det blöta. Upp till knäna. Som att kissa nerifrån uppåt. Iskallt. Det här är ett typ exempel för ett så kallat dramatisk avslut. Och det får bli höjdpunkten av dagens inlägg. Det var första gången i mitt liv att jag bröt igenom is (i en JÄTTe djup sjö. Med risk till överdrift så är den typ 90 m djup. Jag kunde dött, så att säga - om man nu vill dra det till sin spets. Så ni vet hur allvarligt och farlig Värmland är. Vad jag utsätts för. Livsfara. Men jag bor ju med Jesus nu. Då är man i lite bättre beskyddning. Vattnet spottade mig tillbaka till landet och jorden. Jag är så jordfast som aldrig förr. Fisken i mig dog lite idag. Det är återigen en lite sorglig parantes.)

Jennie på isen, jag på jord igen efter genombrottet.

Japp mina kära vänner. Det blev soppa sedan. Familje-bild-visning. Uno-spel. Och livssnack. Och nu är det sängen. Ajökenajö.

Aj löv Hjo al.

/Eure Nina

Dagar kommer och dagarna går

Massa info. Massa trött. Massa bra i magen igen (fast stolgång liksom), massa glädje, massa tankar, massa av massan. Det är väl det som har hänt de senaste dagarna. I stort liksom. Har lärt mig hur odlingstiden i hela Sverige ser ut idag, och Norrland blev inte en så omöjlig alternativ som jag har trott förut. Fast Skåne, vi har ju fan bästa marken… och så har vi kollat på alla frö vi vill bestämma idag. Det var galet. Först väldigt roligt, sedan väldigt mycket namn av samma sak och bara ta, ta, ta. Man blev fan trött. Så sjukt mycket intryck, så man blir alldeles matt. Men positivt. Fast det kliar ju lite i benen nu. Jag vill göra saker NU! Fast samtidigt är jag jätte rädd för skogsarbetsdelen som kommer snart. AHHH!! Ok, men inte tänka så mycket. Det är väl det bästa. :)

Jag har nog inte så mycket att berätta just nu. Byn vet att vi är här. Emilia har skapat grannskapskontakt! Sjukt häftigt förövrigt: Hon går på promenad och tänker: ”ja, nu borde jag kanske knacka på hos grannarna och säga att vi bor här nu!” Och så hamnar hon hos en dam som har precis startat en scoutkår här (Emilia är scoutfantast. Man skulle kunna säga scouternas scout). Så nu ska hon hjälpa till i den scoutkåren. Sjukt coolt. Hur stor är chansen liksom. Hon var så rädd innan att hon skulle sakna scouterna jätte mycket. Sedan gick hon vidare till nästa granne, som redan hade blivit uppringd av damen. Så hon är och fikar hos dem nu. Landet kan fan vara hur underbar som helst. Vi ska snart fika hos damen också. Hela Gräsmark vet redan att vi bor här :)

Ja, nu ska jag läsa lite och så försvinna i drömmarnas värld. Är så sjukt trött HELA tiden. Men bajset är borta. Det är så skönt! Ett HURRA för det. HURRA. Nu blev det två.

Puss mina fina! Jag vill höra massa från er!

/Eure Nina

 

Ps: utlovar bilder snart. JAG LOVAR! Tusen. Typ. Nja… några.