Som det är. Det där livet.

Nu har det gått en hel vecka. Igen. Och jag tänker hela tiden: jag måste bli bättre på att uppdatera den här jävla bloggen (ursäkta bloggen. Jag hatar dig inte (än)). Och då blir det ju inte så. (OBS! jag kan ej garantera att detta beror på just dessa tankar. Citera ej. Använd ej som fakta för forskning. ”Don’t try at home”.) Men jag ska nu berätta för er lite om de senaste dagarna i mitt spännande liv här i Värmland (och härmed öppnas Ninas självbiografi - Del 1: Livet i Värmland. Fast det där är fusk. Jag är faktiskt inte född i Värmland. Såhär bättre?: Del 1: Ninas barndom. Del 2: Ninas tonåren och start i Sverige. Del 3: Ninas studietid. Del 4: Nina i Värmland. Oj, oj, vilket tråkigt liv jag har haft. Vi kan säga att det beror på sammanställningen. Men nu ska vi komma till punkten. Till meningen.) Hör nu opp!

Ja, mina kära vänner. Vi har inte haft någon toalett här i vårt lilla kretsloppshus. Det här är inte min bajshumor som talar, utan yttersta sanningen (bistra sanningen). Det är såhär att vi bytte ut vår lilla bajstunna i källaren mot en större bajstunna. Vi rev väggar, ändrade trappor, sågade rör och byggde ihop allt igen (utedörren skonades precis, men det var nära ögat att vi skulle fått ta isär den också). Det här är inte ninaöverdrift, utan sanning. Fyra hjältar skyfflade bajs och var efteråt insmetade med samma produkt. Då, när de var insmetade, kunde vi börja montera den nya tunnan (finns film om det här på Duskos blogg om just insmetningsprocessen). Ok. Nu räcker det. Många kanske redan vet det här. Man ska aldrig berätta saker för mycket. Då tappar de ju sin lukt. MEN: det ni inte vet är att vi fick besök av folk i tisdags! Runt 40 besökare från ….-folkhögskola (ifall ni vill veta vilken får ni fråga mig personligen. Detta är för hemligt för stora internetet). I stort sätt var det såhär: Vi rensade ogräs i regn, medans de kollade på (inte riktigt. Men man skulle kunna upplevd det så. Fast det var inte så).Just då, när dessa besökare kom till oss, var rören i källaren inte alls sammankopplade. Jo, ni kanske anar vad som kommer nu?

Just det. Det blir paus. Det blir toakö. Det blir kaos. Det öppnas snören som sitter fastspännda runt toalettstolen (!). Det kissas. Det rinner in i källaren. Det är bara tragiskt. Det är skrattretande. Det är tragiskt. Ja, dessa människor kissade helt enkelt (fullt ös) i vår källare. De öppnade 2 toalettstolar från säkerhetssnören som tydligt säger: Hoppsan, här är något konstigt med toalettstolen. Jag kanske inte ska kissa här?  Och just det, sa inte Michael att vi skulle gå på toa i Gymnasiets matsal? Hmm. Ja, men tur att de inte bajsade i alla fall. Ni vet, positivithet är det bästa och det som räknas. (OBS! Enligt vissa människor.) 

Nu har vi toaletter igen och nu kan alla som vill bajsa inomhus eller på utedass. Vi får välja helt fritt. Som i det där fria landet. Långt borta. Amerikat tror jag det heter. Där de alltid säger: It’s a free country. Inte vet jag ifall det är så mycket friare där (men i utvandrana, som jag lyssnar på med mina sambos just nu, vill några dit. HA! En till nyhet (ljudbokens lyssnande) i första nyheten) Det var den nyheten. Och den största.

Sedan har vi haft massa översvämning här hemma i Krokbäcken. Hela källaren var full med vatten. Och till slut hade vi inget vatten heller. Det var ganska tokigt. Men nu är det löst också. De pumpade ut massa saker ur våra rör. Nu är det fint. Pumpen låter bara lite (väldigt) mystiskt. Tvättmaskinen slutar inte tvättar. Vattnet kommer ojämnt ur kranarna. Toalettspolningen låter oroväckande. Så det går rätt bra nu. I alla fall med lite positivism.

Igår blåste vårt växthus sönder. Som vi hade plastat så fint. Nu är väggarna sönderrivna. Fast vi löste ju det genom att lossa plasten och rulla upp, så det ligger däruppe vid gaveln. Så nu är plasten sönder, måste sättas fast igen och befästningsribborna har blåst bort. Men det kunde ju varit värre. Plasten kunde gått sönder helt och hållet. Om man tänker positivt.

Vad mer har hänt? Jo! Jag har färdigställt mitt livsförsta stickningsverk. Vantar. Bruna sådana. De blev klara. Det är väl det bästa med det hela. För de blev ju ganska så olika i utformning. Men de har ju form av vantar. Sådär positivt tänkt. Ifall man gillar det.

Dagens dag underhölls med trädgårdsplanering. Vi har väl gjort lite. Räknat. Mycket räknat. Jag satt med det nu ikväll innan jag började skriva det här bajset. För vem vill inget hellre än att rita 300 potatisar i cirklar på ett papper? Men nu ska jag vara ärlig och erkänna att jag faktiskt tyckte det var roligt. Det var segt i skolan, däremot löste sig skiten i mitt huvud på hemvägen och då ka man ju skratta lite neurotiskt igen. Härlig dag. Mat återfinns åter i mitt kylskåp. Plockmat. 15 kr för var gång man ta något. Erbjudandet står i två dagar. Välkomna. (OBS! jag tror inte att det är sanning. Men vad vet jag?)

 

Vad jag är sugen att skriva massa elaka saker. Det är nog för att jag inte har varit vaken såhär sent på flera veckor (OBS!(vit)lögn. Oslo var ett undantag som ej räknas). Då blir jag kanske elak. På natten. När jag annars sover tidigt. Jag vet inte. Ska utföra en del experiment om detta och återkomma med resultat.

Så mina kära läsare. Det här håller på att urarta. Ha en riktig fin fredag nu (klockan är 00:03) och njut av storm, regn, sol eller vad ni nu har för väder! Valborg är ju också nu. Var försiktiga. Det kan hända massa dumma saker då. Fast även roliga (i positivsters värld åtminstone).

Tack, tack. Vi höres. Kanske synes.

Puss & HEJ!

/Eure nina.

Ps: !VIKTIGT! Vissa delar i denna text är starkt överdrivna/underdrivna. Jag kan inte gå in på detaljer vilka delar det rör sig om, men vill ändå informera om och poängtera detta. Vi kan skylla på överkokning av ett huvud som absolut inte vill sova men måste. Uff, vilken tragisk historia ni fick här nu på slutet! KUSS.

Oslo baby!

Det var en gång en fredag någonstans i Värmland. I en liten skola någonstans i en skog långt bort. Där satt det några studenter. Självhushållningsstudenter. Och då viskade den ena studenten till den andra studenten (låt oss kalla henne Nina), mitt under en lektion om ekologisk odling: Du, jag är sugen att göra något galet. Något sådär bara schwupp ut av det blå. Då skrattade den andra (låt oss kalla henne Jennie): och sa: Jo, det skulle vara trevligt. Det var just där som denna historia föddes. Denna Oslo-historia.

Vad är det då man hittar på i en stad som Oslo? Jo. Det fanns, samtidigt som dessa elever existerade, ett band vid namn Räfven. De var några tribadurande typer som reste land och kulle runt och förgyllande andras dagar genom deras musik. Just denna fredag, så passande, skulle just Räfven spelar i Norges huvfedstaden. När de två studenterna var frestade att ge sig ut i vida världen, till ett annat land i fjärran och lyssna till ljuva toner. Och av två blir det snabbt fyra. Så dessa fyra studenter gav sig hän sitt stora äventyr. 

En fin och vacker tjej, vid namn Hanna, bodde just vid denna tidsepok i Oslo. Och hon var så snäll att hon tillät de fyra studenterna att bo i hennes hem över natten. Det blev de fyra så glada och tacksamma för. 

Resan var lång. Inte besvärlig och inte orimligt långt, men ändå så lång att det kändes som något nytt. Ingen visste vad som väntade, ingen visste vart vi var på väg. Inget var på riktigt och ändå allt. Så som det är när man ge sig ut på ett äventyr i en saga i de norra skogarna. Vännerna kom fram i den främmande staden, där folket pratade på ett ovant dock liknande sätt. De hittade platsen som Räfven skulle spela. Det blev problem med rikstalerna, men även betalningen löste sig till sist. Biljetter ägdes och de var sysselösa under en timmes tid.

Då passade det bra att hitta hemmet till den snälla Hanna. Och de virrade runt helt förvirrade. Till slut, alldeles försent, hittade de en Hanna vinkande mitt på gatan. Då blevo de glada. Så de tog all sin pick och pack och tog sig en stärkande dryck. Därefter var det dags att ge sig iväg för att hitta bandet igen. Mycket dans blev det, mycket skratt och mycket trevligheter.    

Som det är i unga dagar så vill fötterna inte vila utan vill vidare efter härlig musik med underbara musikanter. Så var det även för dessa fem vännerna. De drog till en bar. En bar där många svenskmän/kvinnor samlades och förtär sina fredagskvällar. Där satt de en timme eller två och talade med de inhemska och ohemska, spelade lite boll och hade trevligt.

Då blev dags att bege sig till sängen, trodde denna skaran. Men ej ville Oslo detta. Ur det blå träffade de på Räfven mitt på stadens gator. De ville spela mer musik, de ville dansa mer, de ville ha med dem fem. Då blev det så. Vem säger nej till rävar? 

Då satt de i en bakgårdskrog, en stängd sådan. Och alla där pratade, dansade, sjöng, spelade, ja allt man kan tänka sig när ett glatt band och trevliga människor samlas må kan ske. Tunga toner flög genom rummet och leenden utbyttes mellan okända ansikten. Alla blev en vän. På något märkligt sätt. Det var något magiskt med hela tillställningen. Overklig samtidigt som det var högst verkligt. En av de fyra äventyrare hade vid denna tidpunkt fyllt år (låt oss kalla honom för Daniel) och då sjöng bandet en visa för honom och gav honom en platta med musik. Stämningen höjdes åter ett snäpp.

Värden Hanna hade vid detta tillfälle bestämd sig för att hitta på mer denna afton än att sitta i den mysiga rökiga baren och lyssna på härlig musik. Då sa de fyra vännerna: ”vi hittade hit så hittar vi dit.” En liten vägbeskrivning trycktes i handen. De var glada, hon var glad. En fin kväll.

Men vad vore ett äventyr utan ett äventyr? Och ett äventyr skulle det bli. Och vilket. Ojojoj. Mina barn, håll i hatten nu. Det blev morgon. Nästan. Gryningen började kännas i de fyras hjärtan. Ett vemod tändes efter en säng. Så de begav sig på väg. Men vart skulle de ta sig till. De hade ett nummer 37. Till en modernitet kallat buss. De virrade runt i staden. Timmar gick. Gator gicks upp. Gator gicks ner. Åt alla håll och kanter. Staden blev mer och mer likt, tills de insåg att de måste gå runt i cirklar. Människor var hjälpsamma, men gav olika råd tips och råd för att hitta rätt. Till slut hittade de magiska nummer 37. Men siffran var fel. Hanna blev väckt ur sömnen. Hon sa att det då var fel nummer. 

Ojojoj, vad skulle de numera små nissar ta sig till? Men de gav ej upp. Och letade upp rätt nummer som till slut hittades. De satt helt slut på bussen nr 31. Så härligt. Nu skulle allt lösa sig. Trodde de.

De kom ur bussen. Klockan hade blivit tidig morgon. Solen började stiga mot bergens höjd. De hittade inte nu heller vägen. De gick och gick. Rund, rund. Utan resultat. Deras ben blev tunga och deras ögon trötta, men ge upp kunde de inte. Hur skulle det här sluta? De visste inte in, inte ut. Men skratta kunde de. Då kom det en brevbärare längs vägen. ”Snälle här brevbärare kan du vägen till denne adress?”. Med darrande händer höll de lappen med adressen framför honom. Han kollade lite lustig på de förvirrade och svarade: ”Jo men visst. Ni får korsa vägen, gå genom parken. Sedan upp. Sedan ner. Sedan höger, sedan vänster.” De tackade och var glada. Hopp hade födds på nytt och de fyra skuttade iväg.

Som ett sköj, sa en av de fyra: ”nu kommer inte nyckeln passa när vi kommer fram.” Ack om hon ändå inte hade sagt på det sättet. De kom fram. De satte nyckeln i lås. Den passade icke. Så en av de fyra (låt oss kalla honom för Simon) byggde en säng åt dem andra ute i friska Osloluften och hittade en massa saker som gjorde utevistelsen mycket trevligt. Efter en timme, när nya dagen på riktigt hade slagit ut, hördes det en dörr. Studenterna hoppade upp och blev insläppta av mannen med ciggaretten på balkongen. Vilken hjälte.

Så fort de hade kommit in genom dörren, föll de fyra snabbt i sängen. Efter tre timmar så steg de opp igen. De åt alla jordens frukter och super gröten. Äventyret kändes numera över, så det var dags att ta farväl och återvända till de Värmländska skogarna. De for och far genom små grusvägar genom skog och berg (på riktigt), en märklig väg men den ledde de hem till slut.

Så det var historien om de fyra studenterna som begav sig på äventyr till Norge. Och om de inte har dött, så lever de än idag.

SLUT.

/Eure nina.

Ett kärleksbrev.

Till alla er som jag älskar.

Som jag saknar.

Som jag tänker på.

Ack, ibland skulle jag vilja att ni alla vore här.

DÅ blir man sorgsen.

Vad skulle man göra om man ej hade ett huvud.

Inte le åtminstone.

Eftersom utan huvud hade man ingen mun.

Tur att vi då alla har ett huvud.

Fy vad hemskt annars.

Jag har det väldigt fint här annars.

Det är fina människor.

Fin natur.

Fina sjöar. Första sanna doppen togs idag.

Fina djur. Fina lärdomar.

För livet, som de vuxna skulle säga.

Man kan ej önska mycket mer.

Jag vill aldrig bli vuxen. Tänk om jag är det.

Slå tanken bort nu. Schwupp.

En sak jag inte gillar är kvickroten dock.

Vi kämpade mot den hela dagen lång.

Visst tyckte jag att dess namn var underhållande i början.

Men hur länge kan sådan underhållning hålla i?

Ja, inte länge.

Smörblomman är la åtminstone söt.

Alltså namnet.

Blomman också.

Men roten. Din dumma rot.

Såklart saknar jag dig ibland, Malmö.

Ni är bra.

Jag älskar fan er.

Ja, så är det. Alla er.

Kom alla till Värmland, det sköna.

Så hittar vi på massa tokiga äventyr.

I skogen. Bada. Dansa. Skratta.

Berätta sagor om troll och häxor.

Vandra.

Kom, kom, kom!

Annars kommer jag.

Det här är ju ingen dikt.

Inte på riktigt.

Men i konstens namn får man producera vad man vill.

Det har man sagt till mig.

Det här är konst.

En dikt.

Tack och hej!

4 dagar i super-snabb-spolning

Kortbeskrivning.

Måndag: nersågning av fem stora träd. jag vill inte. gör det inte. kvistar av med motorsåg. cykla till och från skogen. vilket visa sig vara det jobbigaste för dagen. efterskogs-öl i solen. chilldag. trevligt faktiskt.

Tisdag: bygger klart komposten. hänger lite kvar i skolan. nöjda belåtna hem till värsta lyxmiddagen. lyxdagen.

Onsdag: börja med att lösa växthuset från marken och tar bort brädorna som håller ihop bäddarna inuti växthuset. mycket kofot och spik-utdragande. diskussioner hur vi ska flytta växthus. Emilia och Dusko far till malmö. Några går en knop(?)kurs som Jan ger. arbetsdagen.

Torsdag: förflyttning av växthuset. vi har kommit ganska långt. seg-, opepp- och shit-det-går-dag. Stefan körde bil till Skövde. Skjuts. Skjut snällt, tack Stefan! Nu i Broddetorp. Alla fina djur och MaPa. Helt jätte slut. Imorgon massa bil och Danmark och Tyskland. Trevligt. Världens kortaste Tyskland-uppehåll. Familj. Fint.

Godnatt!

/Nina

Voilà här kommer nyheter från Sunne. Typ Sunnenytt (fast inte i pappersformat och utan reklam)

Komposten är klar. Sedan länge. Vi snickrade alltså klart i fredags. Herregud, vad jag måste bli bättre på att skriva snabbare, jag kommer ju inte ihåg vad vi har gjort. Jag kan väl börja med helgen helt enkelt. Då är det väl lördag vi börja med. Det låter som en plan och vad är inte bättre än en plan? (mycket… men låt oss inte gå inte på det, då sitter vi här tills imorgon.)

Lördag. Det var varmt. Fint. Sol och kaffe och stickning i trädgården och Jennies veganska plättar. Allt detta till frukost. Sjukt lyxigt och fint gjort. Uff, hjärtat bara bli en millimeter större, bara av tanken. Sedan skulle Jennie då in till Kretsloppshuset för att garva skinn. Så vi cruisade över till andra sidan. Jag tänkte åka och handla mat i Sunne och kolla på en gård som är till salu. Men det blev allt lite annorlunda. Livet gör ju sina små lekar. Jennie och Frida och en man (ursäkta, men jag tappade ditt namn. Det är sjukt oförskämt och jag ber tusenfalt om ursäkt. Men det är väl det där med namn. Ingen kan de, alla har dem) garvade för fullt killing, ekorreungar och ormar. Det låter bisarrt, men är sant. Ekorre och orm var mest mannen som garvade. Roadkills. (ß finns en bra låt om roadkills på spotify. Tipps.) Jag satte mig och började på ett namnskylt till Konrad (komposten), som just löt Konrad Kompost. Satt hela dagen med det. Typ täljde in bokstäver i en trädplanka. Inte det vackraste jag har producerat i mitt liv, men vad fan. Sedan kom det ett medelålders par också. De hade gått ett av de första åren på Skatteungbyn (typ ´81 eller något sånt). Och kollade på oss och huset och garvningen. Det var lite mysigt. Att någonting händer liksom. Något som får en att bli överraskat. Härligt. Sedan blev det kvällen. Eller eftermiddag. Och så kom det: Vi åkte alla tre för att kolla in första gården!! En som är till salu alltså. Åh, så ljuvligt jag tycker det är att kolla runt på hus och gårdar. Vi blev inte kära, så vi kommer inte köpa det. Ursäkta besvikelsen. Men vi kollar vidare.

Efter husesyn åkte vi och dumpstrade. Min dumstringspremiär i Sunne! 

Söndag. Trädklippning hos Fridas föräldrar. Sjukt mysigt bor de. Och vi beskärde träd så mycket vi kunde. Louise kom också och jag och hon klippte det stora trädet. Jag försökte klättra och klippte och höll på, men jag var inte i superform. Men fan vad roligt det är. Vi fick världens lyxmat också. Så väldans gott. Och de var så sjukt snälla och gjorde allt veganskt. Jätte fint. Och så var det roligt att träffa Fridas familj också. Emilia, Louise och jag åkte hem efter tårta och apelsiner för att gå på byalagsmöte. Det var spännande men inte jätte underhållande ändå. Så jag besparar er mötet. Vi hoppar snabbt vidare till måndag istället. Tycker jag.

Nu kommer hästkörningsveckan. På måndag var vi först inomhus och träffade världens coolaste kvinna: CECILIA. Hon är faktiskt coolast i hela, hela världen. Hon berättade lite om sig själv, att hon har en gård alldeles hon bara hon. Och att hon ska bygga hus. Och att hon har barn. Och djur. Och företag. Och att hon bara är bäst. Jag är lite kär. Jag erkänner direkt. Det ingen idé att neka. Sedan kollade vi på lite film om arbetshästar och hur man jobbar med dem. Därefter åkte vi ut till ”vår” skog och kollade på vägen vi har frilagd och hur hästen ska köra där inne och så. Jennie och jag åkte på eftermiddagen förresten in i Sunne och skaffade oss lånekort på biblioteket och lånade massa ljudböcker och böcker och tjafs. Sedan sov vi. ATT jag måste bli bättre på att blogga. AHHHH, jag tappar fokus. Ögonen rullar, huvud jobbar och fingrarna tippar. Det blir ändå bara fel. FOKUS. 

Tisdag hämtade Cecilia, coola kvinnan, oss med hennes bil och vi fortsatte till skogen. Och så träffade Alkazar (förlåt om jag stavar ditt namn fel). Förälskelse 2. Vilken hingst han är. Muskulös. Stor. Stark. Snygga ben. Snygg rumpa. Fina bruna, stora ögon. Svart hår. Inget skägg dock, men sjukt mjuka läppar. Lugn också. Stabil liksom. Vi klappade honom och borstade honom. Och så klädde vi på honom i hans arbetskläder. Louise körde honom först och han är väldig snabb. Jag var lite rädd att köra. Vill inte dra i remmar som gör ond i hans mun. Jag är ju ändå kär i mannen. Men det visade sig att han lyssnar på vänster och höger och brrr och knockkncock (typ, alltså såna läten liksom). Det gick bra och vi klarade av det alla galant.

alkazar och jag.

Onsdag och torsdag högg vi mera skog. Massa träd föll. Vi bara röjde massa. Helt galet. Men det började kännas i armarna. Torsdag sådde vi även lite tomat, chilli, basilika. Gör det nu om ni vill ha växter i tid! Högsta tidpunkt nu för det! Sedan kom tragedin, men jag var inte närvarande. Men tragedier lurar ju alltid runt hörnkanten. Det är som skuggan som alltid följer efter oss. Bara att skuggan håller sig undan, olyckan gillar mer att hoppa fram. Sådär: BUHHH! Ok, nu ska jag berätta historien för er så som jag fick höra den. Emilia ville rida Alkazar. Jag ska kanske här berätta att Alkazar är en häst, inte en man. Och så gjorde hon det. Det var ju ingen olycka tror ni, men vänta nu. Sluta kräva karamellen direkt (förlåt Emilia att jag kallar olyckan för karamell, men människan har ju den perversa åtrån att tycka om kärleks- och olycks historier. Det får de att må bra. Lite som godis.) I alla fall skulle Emilia rida ner för en backe tillsammans med vackra Alkazar. Och då började han trava. Sadeln var inte spänd. Alkazar stannar. Det gör inte sadeln och därmed inte heller Emilia. Sadeln glider. Emilia faller. På svanskotan. Och får ett hack i fingret. Det blöder. Emilia hatar sitt blod. Vill svimma. Cecilia är livrädd i bakgrunden och tror att Emilia håller på att dö. Det hela slutar lyckligt med att Emilia och Alkazar sover tillsammans i stallet. Men Emilia har ond. Mycket ond. Så ond att hon får vandra mitt i natten i skogen för att inte spy. Nästa morgon kommer hon skrattande hem till Louise och mig (Jennie sov i vindskydd i två dygn. Starka kvinnan). Hon skrattade och var glad och berättade denna tragiska historia för oss. Nu mår hon bra. Och svansen är nog helt ok den med. Så långt jag vet.

Fredag var sista dagen i skogen (Astrids skog). Högg ner lite granar och Astrid visade runt oss på gården och förklarade för oss hur det hela gick till förr. Hon är också en riktigt cool kvinna. Så mycket hon kan och kommer ihåg. Helt otroligt. Och vad som finns där på gården, gömd i alla små utehus. GALET. Sedan plockade vi ihop lägret. Därefter var det tid för adjö! Helt sorgligt. Jag blev alldeles ledsen i ögat. Hejdå Alkazar och världens största tack för denna vecka! Du gjorde denna vecka helt fantastiskt och du är så stor och stark och snygg. Hos dig så kände jag mig trygg.

HELG! Vi är slut. Lite slut. Lördag kollade vi på en till gård, åkte till en loppis, åkte in på lokalmarknad i Sunne (två stånd), handlade mat, åkte hem, sådde för vår egen odling, åt, sov. Vilken cool dag, eller hur? Det bästa var kvällens avslut med ljudboken: Häxorna av Roald Dahl. Jag rekommendera till er alla.

Idag, söndag gjorde vi årets utflykt. Torsby! Vi åkte och badade. Louise kunde sorgligen inte hänga med, hon är lite krasslig. Men Emilia, Jennie och jag simmade, bastade och duschade. Helt fantastiskt. Tänk sedan när vi kan simma i alla tusentals sjöar här… När vi kom hem åt vi igen (det är det vi gör här. Nya hobbyn: Äta och sova = livet) och nu lyssnar vi på Häxorna, jennie+emilia bakar sjukt många olika kakor, Louise vilar sig och jag skriver ett dåligt blogginlägg. (Förlåt för det förresten.)

Finns en ny blogg från en kursare också: http://jabagore.wordpress.com/.

Tack för er uppmärksamhet.

Liebe.

/nina.