Sommarlov och praktik

Sammanfattning: kaos i skogen, nervösitet, skrattanfall, världens bästa Pablo, gråt och ko-olycka. Avslutningsvis långtråkighet och längtan efter nya äventyr. Livet är helt enkelt ett äventyr. Ja, hur ska vi börja denna fantastiska historia?

 

Vi kan börja med en skogsfest i en skog i Dalarna. En fest som drev mig till vansinne. Oturen började förfölja mig redan här. 

Allt började med KAOS. Och jag älskar kaos, det är väl därför det hela tiden är kaos runt mig. Vi skulle åka från Sunne typ runt två/tre. Sofias kompis Magnus skulle åka med. Skriver ut en vägbeskrivning till festen. Jag skulle hämta paket från Gräsmark, så då fick Elin se mitt nya hem på vägen till Sunne och Simon-upphämtning.  För finaste Elin var på besök! Och det gjorde mig väldigt glad! För hon är bara bäst. Fast det vet alla ni som känner henne ju redan. Det var bra. I Sunne spårade det ut. Simons tåg var försenad. Fast det gjorde inget eftersom vi också var det. Han kom fram samtidigt som vi till tågstationen. Magnus skulle plötsligt åka med Sofia upp till Dalarna. Vi skulle handla, mat och öl. Ingen visste riktigt vart vi skulle, vad det var för något. Och sedan började kängurun krångla. Oljelampan lös. Vi fyllde han med olja. Och började köra från Sunne runt fem tror jag. Och lampan började lysa hela tiden och jag blir hysteriskt. Jag är ju en hysterisk människa. En fruktansvärt hysterisk människa dessutom. Jag trodde han skulle dö. Men han kämpade. Han är duktig. Vi hämtade upp Jennie. Hon gjorde praktik utanför Malung på VÄRLDENS finaste gård! På riktigt! Världens finaste!!! Daniel plockades också upp.

Så kommer vi till Skattungsbyn. Förvirringen är total. Elin och jag hälsar på i jordskeppet och frågar efter vägen. Vi tror vi vet hur vi kommer dit. Och kör in i Skogen. Och kör. Och kör. Det blir allt mer mystiskt. Den sista vägbiten kändes som att man försökte locka oss någonstans för att sedan, vad vet jag… 

Äntligen framme: Det är mygg och knott och mygg ÖVERALLT! Det var förjävligt. Jag kommer aldrig återvända dit på grund av alla dessa blodsugande monster. Ursäkta alla mygg, men det var rent av inte trevligt att umgås i er närhet. Trance är dessutom inte riktigt min musik. Inte en hel helg. Tillsammans med massa (miljontals) knott och mygg. En DJ gillade jag dock mycket skarpt. Hon var sjukt bra och man kunde dansa riktigt massa bra till henne. Det var första kvällen. <-- Inte trance. förlåt, trance. Men annars var det trevligt. Vi badade och lagade sjukt avancerad mat med stormkök (pizza) och dansade och badade och vilade (typ tusen gånger hundra). Så det var riktigt fint det faktiskt. Dessutom var det super mysigt där i den daländska skogen, blodsugarna förstörde bara allt tyvärr. Anordnarna har gjort ett otroligt fint jobb, med fin folketskök och dekorationer i skogen och god stämning. Väldigt fint!  (förutom mini-knotten och myggorna då, men det var ju inte ert fel!)
Det mest komiska var dagen som vi försvann, Elin och jag. Söndagen. Tidigt på morgonen. Vi sprang. För att det kliade överallt, så vi ville åka från djuren. (viss överdramatisering). Elin ramlade. Jag är helt uppkliad. Vi köper mat. Vi gör picknick bredvid soptunnor. Vi skrattar åt allt märkligt. Bilen är bajs igen. Det börjar spöregnar så att man inte ser något. Det slutar. Vi är framme i Falköping. Skänker staden en säck med bröd. Vi säger adjö och jag åker till Broddetorp för att påbörja min praktik dagen efter. USCH, VAD DET KLIADE!!!!

Nu har jag sammanfattat otroligt. Men det får inte plats mer. Ni får fråga om ni har frågor.

Praktiken. Ja, det var ju galet där. Jag lärde mig att härsa. Verkligen. Från tidigt på morgonen till sent på kvällen. Det var roligt. På riktigt. Det var skönt att verkligen jobba hela dagen. Jag fick vara med att hämta hästen, köra häst (fast egentligen inte. En gång vid härsorna en kortis utan att dra ihop hö och andra gången vagnen hem till gården), separera mjölk, mata höns och galna grisar, hugga ved… Till hemskheterna: Tredje kvällen fick jag en skrattanfall vid middagsbordet och kunde inte sluta. En wwoofare från Spanien, Pablo fick mig att skratta hela tiden. Världens roligaste kille! Vi förstod nog bara hälften av det vi sa till varandra men det var sjukt roligt! Mycket bra människa. Men den kvällen blev han bara för rolig. Vi behövde bara kolla på varandra eller han behövde bara säga ett ord. Det gick inte. Jag kunde bara skratta. Jag skämdes så mycket. Familjen är en väldigt kristen familj. Jag blir lite nervös av sådant. Man svor inte och jag svär väldigt mycket. Kändes det som. Men jag ansträngde mig verkligen att ALDRIG svära. Men ibland kom ett litet fan ut i alla fall och då skämdes jag över det. Och så säger jag ”åh Gud” eller ”Oh Gott” hela tiden. Jag bad husbonden om ursäkt för det för jag visste inte om man får säga så bara sådär eller om det upplevs jobbigt för dem, han sa att det inte gjorde något. Jag kan verkligen inte sånt där eftersom jag är så okristen/oreligiös det bara går. Dum liten flicka var jag. Det var hemsk så skamsen jag kände mig. Jag kände mig lite oförskämt i all min okristenhet, man vill ju inte förolämpa människor som man bor hos (inte andra heller förstås). Jag trodde att jag gjorde de ledsna. Så jag försökte att uppföra mig ordentligt. Mitt huvud är ju lite knas ibland.  Mest av allt skämde jag nog ut mig, haha. Fast det var väldigt spännande att uppleva det hela, lärde mig en hel del. Och då ett skrattanfall, mitt i min förlägna stämning. Jag kunde bara inte hålla mig. Det bara brast. Gick ut ur köket, kom tillbaka och skrattade ännu mer. Det gick inte att stoppa. Det var på onsdagen. Just det, en häst trampade mig på foten också, men det gick bra för det var så gäggamojjigt, så min fot sjönk in. Katastrofdag 1.

Bild snodd från Google (jag hoppas det är ok för dig som har tagit bilden). våra härsor såg typ ut såhär. gigantiskt många, gigantiskt långa. 

Lisa och jag gör hål för en ny härsa. Bilden är tagen av Lisa. Jag har tagit det utan att fråga om lov. Jag hoppas det är ok i alla fall.

På torsdag: Jag skulle få vara med och mjölka för första gången i mitt liv. Jag var dålig. Jag glömde göra rent hennes spenar, så mjölken blev för smutsig och uthällt. Sedan blev allt bara mer hemskt när jag hällde ut ALL mjölk på golvet när jag skulle separera mjölken. Och därefter hände massa mer skit med hämta häst och sådär, men vi skiter i det. Så jag grät. Det var ännu mer pinsamt än skrattet. För jag gråter typ aldrig eller i alla fall inte framför andra människor. Speciellt inte om jag inte känner de. Vad jag skämdes och vad jag kände mig mesigt. Länge sedan, den där känslan. Det var inte så jätte roligt. Katastrofdag nummer två. Lite värre än dagen ett. Högg massa ved också. Det var sjukt roligt!  och skar upp min gummistövel, men som tur inte min fot. 

Och då La grande finale: Katastrofdag 3. Det var en vanlig morgon. Jag gick upp för att hjälpa mjölka. Pratade med husbonden Daniel som vanligt om allt möjligt. Daniel ställde sig sedan vid grinden hos Johan medans jag mjölkade vidare. Och plötsligt hör jag skrik och sedan ramlar jag från min hink på vilken jag satt och kon står på mig. Hon sparkade mig i ansiktet och gick över min bröstkorg. Jag fattade ingenting. Blödde i ansikten och trodde att jag hade ont någonstans i magen/bröstet. Då gick Johan och jag tillbaka till köket. Skulle den dagen rensa ogräs, så att jag inte överansträngde mig. På kvällen ringde min stora syster, sedan min mor, sedan min far - rykten sprider sig snabba i min familj. De tyckte jag skulle åka hem. Direkt. Det var inte bra med ond i huvudet och ont där revbenen satt, sa familj-doktorerna. Jag åt min sista middag på gården och packade sedan mina väskor och stack. Det är helt sjukt- att en hel ko har stått på min kropp. Fast de är ganska små, för det är Vänekossor. Och så stod hon ju inte still, hon flyttade sig ju rätt så snabbt. Sedan åt grisarna upp en levande höna också, vi kom försent för att rädda henne. Det var hemskt. Pablo var helt chockade (jag med förövrigt) när han såg det och ville att jag skulle titta. jag vägrade. Han sa: "it's a disaster." Disaster är nog mitt nya favorit ord. Allt tyckte han var ett disaster. Även jag. Det bästa han sa: "Innan du kom var allt helt vanligt här. alltså vi jobbade mycket och så, men när du kom gick allt bara galet. Massa disaster hela tiden." (fast på engelska då. och han sa att han inte hade skrattat så mycket i hela sitt liv som i den vecka. Det är ju bra. mycket positivt. skratta förlänger livet, har jag hört i en dokumentär) haha, ja det är lite skumt det där med mig och otur. Det bara händer mig. Två praktikveckor blev alldeles snabbt bara en. Det var synd, för jag hade velat lära mig mer om hästar och matförädling. Pablo sa till avsked: "Om du hade stannat längre hade nog gården inte funnits kvar. Eller så hade du dött. You're a disaster." Kanske sant det.
Tack gården för en helt makalöst galen vecka. Det kommer jag inte glömma på första taget. Tack för ett nytt äventyr, även om det var nära att nästa vara lite väl mycket av det galna denna gång.Och tack för all fantastiskt god mat!

 

OBS! egentligen låg jag under bakbenen. Kossan på bilden är en annan i verkligheten. Denna ko är snodd från google (jag hoppas det är ok att jag lånade bilden). men även denna är en Väneko.

mitt ansikte efter några dagar. var typ helt borta efter 3,4,5 dagar. jag kommer inte ihåg. Men vilken tur att kon knäckte revbenet, inte mitt kindben. eller slog ut tänder eller vad som helst. DET skulle varit riktigt jobbigt.

Ett revben blev nog knäckt. Jag har fortfarande ont och nu är det exakt två veckor sedan. Eller revbensfraktur, vad nu det betyder. Huvudvärket försvann efter två dagar och min skramma som var i ansiktet också. Men det där revbenet var bajs. Jag fick/kunde inte göra ett skit. Har haft jätte tråkigt i två veckor. Läst, kollat på gårdar + utbildningar och ätit. Det är typ det jag har gjort. Jag hade så tråkigt att jag till och med sorterade en frimärkessamling. Det säger allt, fast jag måste erkänna att jag blev besviken när pappa berättade att morfars samling såldes. Det måste ju betyda att något fascinerade mig med dessa frimärken i alla fall. Imorgon ska jag göra en cykelutflykt, tänkte göra det igår, men då flög ett bi in i mina korta byxor och stack mig i låret som är super stor nu. Det är klart, vad skulle annars hänt? Att jag ramlade från cykeln och blir anfallen av en räv? Nejdå. Det var i alla fall ingen geting. (har förresten en såndär superstick nu som man rammar i benet när man har blivit stucken. high-tech.)

Haha, min kära mor är rädd nu att alla mina gårdsolyckor är ett tecken på att det inte är min framtid det här med landlivet. Men jag ska fortsätta min kamp mot oturen och försöka igen. Jag lovar att fler äventyr inväntar.

På måndag börjar kursen igen! Snart Urkult också!

Det var det för nu. Utlovar en bättre uppslutning på bloggen framöver.

Puss och kärlek!

/Eure Nina