Nina ska försöka ha en blogg.

Ok. Nu har flera människor bett mig om att skapa denna modernitet som heter blogg. Jag ska försöka mitt bästa. Den kanske dör. Den kanske lever. Det kan man aldrig veta. Inlägget jag skriver idag är mest lite fusk. Jag är ju till och med kvar i Malmö. Men jag kunde inte låta bli att öva, så att jag är proffs sedan när det är på riktigt. Ni måste ju få en bra blogg. Roli att läsa liksom (Atilla, vi kommer visst ses igen. sluta tramsa). och utan övning, ingen mästare --> uttråkade vänner. (och nu börjar jag redan. men tråkighet kan bara förbättras åt båda håll. till det värre och till det bättre. ni får döma själv)

Jag ska alltså flytta nu. Eller ja, egentligen har jag redan flyttat för två dagar (som ni vet). Fast saker går ju alltid lite zick-zack hos mig. Sådär kaotiskt. Fel skulle man också kunna kalla dilemmat. Men livet ska ju vara underhållande. Om saker inte går sönder, är de inte roliga när de är hela. 

Ni som vill får höra min lilla flytta-upp-i-landet-problematik. I söndags åkte jag bil. Med Dauko och Frida från freeshopen (öppen varje söndag mellan 14-17 i Möllevångsgruppens lokal i Malmö. har hört man kan bli rik med reklam på en blogg, så bäst att börja tidigt). Ja, alltså vi satt i bilen och så ser jag att batteriet lyser rött. Alltså inte själva batteriet, utan det man ser under hastighetscirkeln. Och röda ljus är aldrig bra har Jörgen min körlärare alltid sagt. Så det börja bli redan då lite jobbig i magen. Men så struntar jag i det. Tänkte på massa annat strunt. Tankarna bara sprang i huvud som små galningar och då fick lilla röda ljuset inte plats helt enkelt. 

Måndag packade jag massa. Och så kom de bästa på kvällen och drack thé. Livet var fint då. Planen att åka tisdag blev framskjuten till onsdag. Kollektiv-avskedsmiddag och restpackning. Allt var klart för avresa till Falköping (mellanstoppet för adieu-sägning till mamma, pappa, djur och vänner däruppe). Men då, helt plötsligt kröp det där ljuset upp i mitt huvud igen. Batteriet. Jävla bajs. Så jag hade googlat fram att generatorn kan vara paj och att bilen helt plötsligt kan få motorstopp och sedan inte starta mer. Och sånt är riktigt bajs när det händer på motorvägar. Speciellt ifall man har telefonfobi och inte kan förklara vart man är. Så jag ville undvika hemska scenarier. Sedan ringde jag till mor och far, trygga famnen. De sa att det inte lät bra. Det kan vara "die Lichtmaschine" som min kära far uttryckte elegant. 

Därefter klagade jag bitter i mitt rum. Hjältinnan och älskade vännen Ester funderade tillsammans med mig en stund och sa sedan briljant: "Men du! Jag har en vän som är bilmekaniker. Jag kan ringa och fråga hur det står till." (Min prat om hemska motorstopp började tära på mina kära sambos, haha). Och så ringde vi den säkra källan och super bilmekanikern Johan. Han kom dock inte med mycket hopp (såklart). 70% att generatorn är paj, 15% att säkringen är sönder och 15% att en kabel är lös. Ny generator kostar några tusen lappar, det andra några hundra. Jag blev besviken. Mer än 50% chans att allt går dåligt. Ester och jag crusade runt en sväng i lorensborg och märkte att lampan fortfarande lös (Johan hade sagt ifall den inte lyser: inga problem. om den lyser: inte någon resa för nina. bilen orkar då max 5-10 mil och sedan schwupp stopp). Men icke. Han, bilen, tyckte det var roligt att inte fungerar och gå paj tre dagar innan jag flyttar. Mysigt.

Ok. Jag schwuppade nästa morgon 7.30 (iklädd i pyjamas, fast med jeans och smutsig luvtröja överdragen. glömde jacka. såg helt galen ut.) till en verkstad vid Södervärn. Glömde glasögon så jag såg inga gatunamn, utan Ester var tvungen att bli väckt och guida mig genom min tidigaste morgon i Malmö hittills. Jag hittade. När jag gick ner i källaren möttes jag av två lite argtittande (va fan kommer du redan för. vi har frukostfika!) män som drack sitt morgonkaffe. Jag blev alldeles nervös och sa konstiga saker om kompisar och bilutlån och lampblinkande och flytt idag och inga pengar... Det var pinsamt, men mitt trötta jag vann medlidande. Mannen (den äldre. den unga kollade argsint bort) lovade att ringa mig klockan 10 och berätta hur sjuk han var. bilen alltså.

Generatorn var sönder. Mekanikern hade redan tagit bort den gamla (trots att jag hade sagt att jag inte har pengar så att han bara skulle undersöka bilen för att sedan berätta om vad som var fel. för då kunde jag skitit i bilen, lämnat den här på parkerngen och åkt tåg). Skrotning fungerade inte längre heller för att bilen inte kunde flyttas. Det var tvunget att bli dyrt. Och då kom svetten. Johan hade rätt: 70% chans att det är generatorn, typisk renault och kangoo. Fuck. Ok ringa far. Han säger högst ordentligt och på svenska (han var nog med en patient eller kollega): "Ja, nej men du kan säkerligen reparera detta. Inga problem. Hm. Ja. Generatorn. Väldigt bra. Tack så mycket. Hejdå." Ok. Jag bestämmer mig för att be om att få en reparation för högst 2000 kr. Mekanikern säger: högst troligt får det bli en ny generator (4-6000 kr), det finns typ bara det, men han kan försöka få en begagnat, vilket inte blir lätt. Jag sa återigen att jag inte har några pengar, utan bara 2000 kr. Han svarar:  Ja, ska försöka göra mitt bästa att hitta något begagnat.

Paniken stod blank i min panna. 5000 kr. Men jag hade bestämt mig att ta det lugnt. All misär som jag tyckte jag hade drabbats av de sista dagarna var som bortblåsta. Och bilen blev nästan som ett skämt. Och voilà, det coola samtalet: 

"Jag har hittat en begagnat generator för runt 1000 kr. Sammanlagt kostar det ungefär 3000 kr. Går det bra?" 

Jag hade räknat med värre; liknande: "Det enda som finns är Guldgeneratorn special beställt från china för flera tusen, kommer ta några dagar". 3000 kr kändes nu som skänkt (nästan). Sedan sa han att bilen blir klar redan ikväll och med lite betryckt eftermening: "men ska du verkligen åka ikväll?" Jag: "nej, nej. jag ska åka imorgon." Han, tydligt lättat: "Vad bra! för det blir ju mörkt och det kan vara farligt att köra då." Haha, det var så fint att jag skrattade glatt därefter. I flera sekunder. Han måste ha barn i samma ålder som mig eller bara tycka att jag verkade högst obegåvat bilkörare. Daukos tyska vänner och Frida fick höra den delen av historien flera gånger. De blev förresten hängiven medriven i historien i stort. Frida fick lyssna på en uppspelt tysk-dialog om bilreparationer, de andra två nickade i takt. Det var nästan så. Vi åt resterande Sushi från igår.

Så det är slutet av historien. Klockan fem hämtade jag lille kängurun och nu är han glad igen. Mekanikern och jag blev goda vänner också. Jag berättade om framtiden och att jag ville jobba praktiskt. Det tyckte han var nice. Jag glömde dock att säga hejdå, vilket kan uppfattas som högst oförskämt har jag lärt mig som barn. Så kanske är vänskapen redan över. Men skit samma. Har redan sagt hejdå till Dauko. Väldigt sorgligt. Fast vi ska alla fira påsk i Berlin. Familjen och lilla Kalle. Så kom till Berlin ni också! Mützlitz och Ramsauer/Trusch/Aurand/Platzeck-familjefest. Det kan bara bli spännande.

Så nu är det dags att flytta på riktigt efter flera dagars låtsas flytt. Jag vägrar fler hinder. Imorgon ska jag packa in mitt pick och pack och fly fältet för ett bra tag framöver. Inte värst länge, men ett tag. Imorgon blir det Broddetorp, kanske lite komplettering av Social hållbarhet och massa häng med Hugo, Anton, Billy, Paula, Lukas, Mona och Lisa häng. och mamma och pappa - de söta också! Och Freja promenad vid Hornborgasjön. Trevligheter.

Det var allt från mitt första inlägg. Alldeles för långt. Får lära mig berätta mer koncist. Känns ändå som jag inte har tagit med hälften.

Jag älskar er! Och det sticker lite i hjärtat att jag ska lämna er alla fina här hemma. 

Men ni kommer ha en fett vår (det ska tydligen redan blir vårigt väder på fredag härnere) och jag kommer ha en fin vår däruppe. Vad ska då kunna gå fel?

(Tack förresten för festen i fredags! Jag hade mycket trevligt)
Kom och hälsa på! 

Tusen Kärlek!

/Eure Nina.